930-tal
Norge:
I Norge fungerade kungasonen Erik redan som medregent till den gamle kung Harald Hårfagre. Han var en skrupelfri maktmänniska som gjorde sig av med flera av sina bröder och därför kallades Erik Blodyx. Kung Harald hade skickat sin lilleman Håkon till England för uppfostring (och hans säkerhet). Den engelske kungen hade flera andra unga kungasöner, i varje fall Allan av Bretagne och den senare Ludvig IV av Frankrike i sin lilla skola. Håkon blev säkert mycket bildad för en viking. Bl a undervisades han i klostret i Glastonbury och av Dunstan, som senare blev abbot av Glastonbury. Detta kloster kunde stoltsera med att Jesusbarnet hade traskat omkring i trakten på sin resa till England med Josef av Arimatea. (Ja, eller hur?) Kung Adalsteins/Aethelstans tanke var att sätta en kristen kung på Norges tron och missionera landet. När Håkon var 15 år dog hans far och Erik blev kung. Men han var precis lika hård som sin far. Norrmännen var trötta på förtrycket. Det här visste Adalstein och även om hans skyddsling var ung, visade det sig vara rätt beslut att skicka hem honom för att ställa krav på den norska tronen. Håkon kom till Norge, sökte upp sin gamla hedniske adoptivfar Sigurd Jarl, som gjorde allt för honom, och proklamerade att han minsann skulle gör allt mycket bättre än Harald Hårfagre och Erik Blodyx. Norrmännen valde då honom som kung och Erik Blodyx föredrog att lämna landet utan strid.
Danmark:
Samtidigt hade Kung Henrik Fågelfångaren i Saxen/Östfranken/Tyskland tröttnat på att ha en hednisk granne i norr och invaderat södra delen med Hedeby, som ingick i Västdanmark. Han tvingade den dåvarande kungen att låta döpa sig. Därmed förlorade Kung Gnupa ansiktet och hedern och blev oacceptabel för danskarna. Nu var problemet att om de valde en ny hednisk kung, skulle kung Henrik inte acceptera honom. Men danskarna hade en fantastisk kandidat som skulle ena det delade landet. Ett par generationer tidigare hade nämligen en kung delat upp riket för att båda hans söner skulle bli kung. Detta försvagade naturligtvis Danmark. Nu skulle östra Danmark (Skåne och Själland) förenas med fastlandet och de andra öarna.
I England fanns en stor dansk släkt som härstammade från Ragnar Lodbrok. En son till en tidigare kung av Jorvik/York hette Gorm Hardeknutsson. Den här grenen hörde till Sigurd-orm-i-öga-familjen. Gorm var redan döpt som nästan alla i England, vilket gjorde att han kunde accepteras av Kung Henrik i söder. Det som var det bästa med honom ur dansk synpunkt var hans fru. Tyra var en kungadotter från Östdanmark (Skåne och Själland) och en ättling till Harald Klak. Nu bestämdes att Gorm skulle bli kung i Västdanmark efter Gnupa (som f ö var släkt med honom) och att hans arvtagare Knut skulle uppfostras hos den östdanska släkten (hos Kung Gorm Sigfredsson och/eller hans son (och efterträdare) Sigfred Gormsson för att skapa acceptans för en senare återförening. Kung Adalstein av England hade stort inflytande på Kung Henrik av Östfranken, som hade fått för sig att han var mycket kungligare än han själv och därför var mycket angelägen att få gifta sig med en engelsk prinsessa (syster till kungen). Han bör ha hjälpt till att bereda marken. Kung Gorm och Kung Henrik gjorde ett avtal om att Gorm skulle få 15 år på sig innan han satte igång att missionera.
Gorm hade före avresan till Danmark gift bort sin unga dotter Gunhild med Erik Blodyx av Norge. Det var lite snopet att hon och Erik blev av med jobbet i Norge precis när pappa Gorm tillträdde i Danmark. Alla hemska historier om Gunhild bör man dock ta med en nypa salt. Hon kan inte ha varit drottning av Norge mer än något år och hon var mycket ung och ständigt gravid.
Erik och Gunhild flyttade i alla fall till Orkneyöarna, där Erik blev kompanjon med jarlarna och härjade på de brittiska öarna, delvis som hämnd mot Adalstein, delvis för pengarna förstås.
Under tiden hade Åke Tokessons far, härskaren på Fyn, dött och hans son hade blivit rik och mäktig. Enligt sagan var det hans avundsjuke halvbror Fjolner som förtalade honom och fick kungen att mörda honom efter ett besök hos Ottar Jarl. Det kan inte ha varit Harald Blåtand, som sagan säger utan hans far Gorm. Men visst, Harald var kanske med vid tillfället. I alla fall var detta början på en lång fejd, se Jomsvikingsagan. Om utgrävningarna Munkebo bakke. Se även här. Det finns långt mer information. Problemet är när man tar sagorna som absolut sanning - de stämmer inte med kronologin.
Åkes bror Palner gifte sig med Ingeborg Ottarsdotter från Västergötland och de två, som båda två haft starka band till Åke, överförde sitt kungahat till sin son Toke/Palnertoke. Däremot verkar Åkes son Ossur ha varit en förlåtande person. Han kan inte ha haft något minne av sin far och kan ha uppfostrats av någon kungatrogen person. Obs! Att Ossur Åkesson i källorna var son till Åke Tokesson är en kvalificerad gissning! En mera vild gissning är att Torgils Ottarsson gifte sig med Torgunna från Bornholm. Hon dyker upp i Jomsvikingsagan och är då redan änka. Den odokumenterade äldste (enligt namngivningsreglerna) jarlssonen kan inte ha blivit gammal. Dock gammal nog att efterlämna en änka.
Adelstein och avtalet med hans kristna kungar
Nu vill jag göra ett litet tillägg som gäller utsändningen av de kristna kungarna till Danmark och Norge. Jag tycker att det är mycket troligt att den engelske kungen Athelstan satte upp samma villkor för Håkon Haraldsson den gode/Adalsteinfostre och Gorm den Gamle. Kung Henrik av Franken/Saxen var nog införstådd. Det sägs att Adelsteins svåger var mycket imponerad av den engelske kungen.
1. De skickades båda iväg samtidigt 936. Det sista nioårsblotet i Danmark var 934, så det tyder på denna tid, även för Danmark, som vars historia vid denna tid anses vara något oklar.
2. De fick båda var sitt förstklassiga svärd. Håkons svärd Kvarnstensbitaren är dokumenterat. Jag tror att även Gorm fick ett fint svärd, som gick i arv till sonen Harald, och som han kallade Blåtand!
3. De fick 15 år på sig att visa resultat. Gorm utsattes därefter för ganska mycket tryck från grannarnas i söder, medan det inte fanns någon sådan möjlighet när det gällde Håkon. Håkon var i o f s till skillnad mot Gorm en kung som ville införa kristendomen, men han ville inte heller komma ihop sig med sin mentor Sigurd Jarl. Det var inte förrän Adelstein dog, som Håkon insåg att han hade misslyckats med sitt uppdrag och kände stor ånger (och ångest), och satte hårt mot hårt.
4. Kungarna fick svära på att inte angripa England under Adelsteins livstid, vilket båda höll. Gorm som var son till Hardeknut, en tidigare kung av York/Jorvik, ansåg dock att han hade rätt till detta kungarike. Eftersom hans svärson Erik Blodyx blivit fördriven från Norge satte han tryck på Adalstein att ge Erik Jorvik, så att hans dotters familj var försörjd. Det tog några år innan han fick igenom detta och Erik var inte populär. När Adalstein dog förlorade Erik sitt stöd och utmanades av motståndare, föll i ett slag och därmed fick Gunhild och barnen fly igen. Gorm ville inte ha dem i Danmark, så de hamnade (igen) på Orkneyöarna. I varje fall kände sig Gorm inte längre bunden till sitt löfte till Adalstein, så han lät sin arvtagare Knut, Harald Knutsson och den senare kung Harald Blåtand åka till Jorvik för att försöka erövra staden. Vid detta tillfälle föll Knut och inte förrän nu blev Harald arvtagare. Obs! Vi är nu inne på 950-talet.
