1020-tal

 

Den här sidan är inte helt färdig

Knut den store fick så småningom makten över hela England. Han hade lämnat åt sin bror Harald att styra över Danmark, men denne dog 1018 utan arvingar. Då satte Knut in sin minderårige son Hardeknut som prinsregent under sin förmyndare Ulf Jarl.

I England hade Knut stöd bl a av Torkel Höge Strut-Haraldsson, Ulf Jarl och hans släkt, Erik Jarl av Norge och så småningom dennes son Håkon Jarl. Knut var först gift med Alfifa och därefter (också?) med Emma av Normandiet. Med den första hustrun hade han Sven Knutsson och Harald Harfot Knutsson, och med Emma hade han Hardeknut, som blev kronprins.

Torkel Höge blev 1021 bannlyst, men 1023 kom han tillbaka och blev fosterfar till Hardeknut. Tydligen försonade sig Knut och Torkel när Knut var på väg tillbaka till England från sitt angrepp på jomsborgen. Godwin Wulfnothson var med ombord och de träffade dels Torkel och dels Ulf Jarls familj, bl a hans syster Gyda, som Godwin gifte sig med. Vänskapen mellan Knut och Torkel höll ett år - en del källor säger dock att Torkel dog -  och därefter var det Ulf som intog hans plats. När Erik Jarl dog blev Siward jarl av Northumbria. Peter Lawaetz tror att han var en son till Torkel Höge och det är i alla fall mera troligt än att han var släkt med Ulf Jarl, för namnet passar inte in i den släkten.

1022 dog Olof Skötkonung och efterträddes av Anund Jakob. Knut åkte hem till Östersjönområdet för att visa sin makt, tydligen anföll han visst Jomsborgen och trakten däromkring, kanske även Baltikum. (Jag har inte kollat upp det här, men det måste ha blivit någon fnurra på tråden mellan honom och hans polska släkt efter moderns död, som han dock hade hämtat tillbaka till hovet efter Sven Tveskäggs och Sigrid Storrådas död.) Han började sätta tryck på Olav Haraldsson av Norge att underordna sig Danmark, och försökte få Anund Jakob på sin sida, men båda två - och Ulf Jarl - tyckte att han började roffa åt sig litet väl mycket makt och slog sig samman. Ulf Jarl dock någorlunda diskret. Men Knut uppskattade inte att Ulf fick danskarna att välja Hardeknut till kung under Ulfs förmyndarskap. Möjligen visste han inte vid denna tid om att Ulf intrigerade med Anund Jakob och Olav mot honom. Troligen erbjöd dessa Ulf fortsatt riksföreståndarskap över Danmark, men nu fram till att hans egen son Sven Estridsson, istället för Hardeknut, kunde ta över. Ulf hade redan tidigare, som jag tror det, och i samförstånd med Knut, satt sin äldste son Torgils som jarl över Skåne, och nu gifte han bort sin dotter Kata med Kättil av Varnhem (se inlägg och stamtavla). Knut kom i alla fall farande/eller skickade snarare en flotta och verkar ha besegrat Ulf och Eilif Ragnvaldsson Jarl i Sigtunatrakten och ha ockuperat Uppland. Han ska ha slagit mynt där - i Anund Jakobs verkstad. Nu angrep Olav Själland och Anund Jakob Skåne. Det kan inte Ulf Torgilsson Jarl och hans son Torgils ha uppskattat.  När Knut kom hem överraskande snabbt och stängde in norrmännen i Östersjön slog sig Ulf på hans sida, kanske av ren självbevarelsedrift. Det kom till slaget vid Helge å, som Knut måste ha vunnit, fast det inte blir tydligt i berättelserna. Norrmännen fick gå hem till fots, via Götaland. Detta var 1025-26. Det finns diskussioner om var Helge å låg, och i vilken ordning angreppet på Uppland och slaget vid Helge å kom, men jag tippar på att Knut först angrep Uppland. Därefter reagerade Olav och Anund Jakob med att plundra i Danmark och därefter var det ett slag i Skåne.

Julen 1026 kom Knut och Ulf Jarl i gräl under ett parti schack, sägs det, och Knut lät mörda Ulf i kyrkan. Förutom att Ulf hade gjord den lille Hardeknut till kung och därmed avsatt Knut, kan han ha tagit ut segern i förskott och slagit mynt i Roskilde. Troligen hade Ulfs överenskommelse med Anund Jakob inte gått att hålla hemlig, eftersom den beseglats med Katas och Kättils bröllop. Ulf Jarls syster Gyda och hennes man Godwin Jarl, Knuts främste medarbetare i England, kallade sin son, som föddes strax efteråt för Toste efter Gydas anfader Skoglar-Toste. Detta tyder på att bröllopsgäster tog med sig berättelser om den hjältemodige vikingen hem och att ryktet om hans äventyr nådde det engelska hovet (för det är inte sagt att Gyda, som var uppvuxen i Skåne/Danmark hela tiden hade vetat om vad hennes farfarsfar i Västergötland var känd för). Kungen fick betala skadestånd till sin syster, änkan Estrid och till kyrkan. Därefter reste han till Rom som pilgrim. Men 1028 var han på bettet igen.

Förutom Sven Estridsson, Torgils Ulfsson Jarl och Kata Ulfsdotter hade Ulf Jarl två söner som hette Björn Estridsson och Åsbjörn/Esbjörn. Namnet Björn kommer väl från Styrbjörn. Man tror inte att Esbjörn var son till Estrid. Han kan alltså ha fått sitt namn från moderns släkt. Björn hade ingen fru och inga barn och mördades 1049 i Dartmouth. Esbjörn/Asbjörn blev far till drottning Margareta som gifte sig med Harald III, son till Sven Estridsson. Kyrkan skulle nog inte ha uppskattat om båda härstammat från Estrid. Giftermål mellan nära släktingar var inte längre accepterade. Det innebär att Ulf Jarl och Estrid bara hade två kända barn, Sven och Björn, tillsammans. Med NN Svensdotter (se inlägg) hade han då Torgils, Esbjörn och Kata.

I Norge fanns det ett visst missnöje med Olav Haraldsson. Det fanns flera orsaker till detta, inte minst för att han stred mot Erling Skjalgsson och på en privat fest dödade två inflytelserika bröder av politiska skäl.

För Knut kom detta lägligt och han började muta stormännen för att få dem på sin sida. År 1028 besegrade han Olav, som flydde via Sverige till Ryssland, till Jaroslav och Ingegerd, sin f d fästmö och numera svägerska. Knut utnämnde Håkon Jarl, den siste ladejarlen (eftersom Svens son höll sig undan i Sverige, se inlägg om Kung Kol) som vasall. Håkon drunknade i en olycka 1029 eller 1030, vilket fick Olav att återvända och möta Knut i slaget vid Stiklestad, som han förlorade. Efter Olavs död uppstod snabbt en helgonkult kring honom. Drottning Astrid återvände till Västergötland.

Vid den tid som drottning Astrid återvände med sin dotter Ulfhild till Sverige (Olav hade tagit sonen Magnus, diverse andra småkillar och vuxna kämpar och stuckit till Ryssland för att få hjälp av Jaroslav och för att få träffa sin gamla fästmö Ingegerd, till vilken han skrev en kärleksdikt) levde de små gossarna Sven och Björn Estridsson, eventuellt också deras mamma Estrid, samt Gyda Svensdotter hos Anund Jakob och hans hustru Gyda. Dessa hade just efter flera års försök fått en dotter, som borde ha fått namnet Estrid efter farmor. Kungens äldre bror Emund, som var någon sorts vikarierande kung vid bloten, skulle snart känna pressen att hjälpa brorsan att fixa en arvinge. När Ragnvald Jarl dog i Ryssland gifte sig Emund med hans änka Astrid Njalsdotter och adopterade Stenkil. Samtidigt verkar han ha blivit far till en dotter, kallad Edla efter farmor, vars dotter Edla Eriksdotter dyker upp i stamtavlorna.

Nåväl. Anund Jakob och Estrid av Danmark vill inte se Knut eller någon av hans söner på Norges tron. Gyda Svensdotter och hennes bror Sverker Karl Svensson/Kung Kol (se inlägg) vill inte heller att Olav Haraldsson ska vara kung av Danmark. Men hans stjärna är i alla fall dalande, och den plan som alla enas om är långsiktig. Gyda, som redan nu är giftasvuxen, ska sparas till Sven Estridsson. Sven är kunglig och Gyda är norsk. Varför skulle inte den kombinationen slå lika högt som den danske kung Knut? Och Gydas bror kan bli Ladejarl. Om Håkon Eriksson, som räknas som den siste Ladejarlen fortfarande levde, när dessa planer smeds, vet vi inte. Han skulle regera Norge under Knut, men tyvärr drunknade han inom ett år, och då satte Knut in sin omyndige son och sin första hustru Alfifa som regenter. De gjorde sig av olika anledningar snabbt impopulära. Med dessförinnan hann kung Olav Haraldsson återvända till Norge från Ryssland och falla vid Stiklestad. Året var 1030.

Knut hade f ö en dotter, Santslaue, som gick i kloster i England. Namnet fick hon efter sin farmor, som egentligen hette Swiatoslawa, inte Gunhild. Knut och Harald hade hämtat hem den förskjutna modern till det danska hovet efter att Sven Tveskägg och Sigrid Storråda avlidit. En annan dotter hette Gunhild. Hon gifte sig med den den frankiske/tyske kejsaren Henrik III.