1030-tal
Detta var den unga generationens årtionde i Danmark och Norge. 1030 föll kung Olav Haraldsson av Norge. Håkon Eriksson Jarl hann knappt tillträda som Knuts vasall innan han drunknade på väg tillbaka från sitt bröllop med Gunhild av Venden, som redan blivit gravid med Bodil. Hon gifte snabbt om sig med Torkel Höges son Harald och fick två söner, Torkel och Hemming. Harald Torkildsson (Torkel Höges son) blev enligt uppgift förmyndare och rådgivare till Sven Knutsson, Alfivas son. Hennes jämnårige brorson Gottskalk av Venden anslöt sig till Knut. Kung Knut installerade sin minderårige son Sven och dennes mor Alfifa på Norges tron, vilket inte var populärt. Anund Jakob planerade att - om möjligt - göra sin fosterson Sven Estridsson till norsk kung genom att gifta ihop honom med sin fosterdotter Gyda Svensdotter (Sven Jarls dotter), men när Anund Jakobs syster Astrid, kung Olavs änka, insåg detta, informerade hon både systern Ingegerd i Kiev och hövdingen Einar Tambarskjelve i Norge om att det blev dags att hämta hem styvsonen Magnus Olavsson ur exilen och förhindra detta. 1035 var även Anund Jakob övertalad, men man kan väl gissa att han trodde att Knut skulle stoppa Magnus och att Sven skulle få sin chans i alla fall, för han såg till att Sven och Gyda gifte sig som planerat. Men både Gyda och hennes lille son dog och därmed var Sven Estridssons chans att bli norsk kung förlorad. Magnus var född ca 1024 och var alltså ca 11 år när han sattes på tronen 1035. Sven Knutsson och hans mamma flydde till Danmark. Där dog Sven vid 19 års ålder samma år. I slutet av året dog även fadern Knut och efterträddes av sina överlevande söner.
Sven Estridsson var så vitt jag kan se kvar i Sverige under 1030-talet. Han gifte sig med Gyda Svensdotter 1035/1037, men han fick nog problem med kyrkan p g a nära släktskap. Gyda var då redan död och Sven bestämde sig för att bara gifta sig om det var nödvändigt för att hålla kyrkan utanför. Jag har på ett annat ställe försökt pussla ihop Sven med hans diverse frillor och barn och tror att han under slutet av 1030-talet var sambo med Gyda Emundsdotter från Västergötland. Med henne fick han Sigrid och Harald Hen. Sigrid gifte sig senare med med Gottskalk av Venden, som enligt en uppgift anslöt sig till Sven redan vid denna tid, men Sigrid föddes inte förrän ca 1038 och kan knappast ha gift sig förrän tidigast i början av 1050-talet. Kring 1040 föddes barn med norska namn, Ragnhild och Knut Magnus, till Sven. Därför tror jag att Gyda nu var död och att Tora Torbergsdotter hade tagit hennes plats. Enligt uppgift hade Tora förgiftat Gyda med svamp. Sven och Tora verkar ha separerat en kort tid senare, för nu dyker det upp bl a svenska namn, Knut, Bengt, Olof, Erik, Emund. Eventuellt kan förstås Knut och Bengt ha en annan mor än en svensk. Jag tror annars att Svens sambo från ca 1040 och fram till ca 1060 var en äldre syster till Edla Eriksdotter från Skara. Vid denna tid, strax efter 1040, gav f ö kung Magnus jarlsämbetet över Danmark till Sven Estridsson, men det kommer i en senare flik.
Medan Knuts son Harald Harfot, 20 år, blev kung i England efter sin far, var det den sjuttonårige brodern Hardeknut, Emmas son, som blev kung av Danmark. Egentligen skulle Hardeknut ha blivit kung även i England, men halvbrodern Harald, Alfifas son, tog helt enkelt makten.
Illustrationen ovan visar mötet mellan Magnus och Hardeknut, där de 1037 ska ha svurit varandra vänskap och lovat att om de dog barnlösa, så skulle den ene ärva den andres rike. Fast tydligen tror inte moderna historiker så mycket på den här träffen. 1039 reste dock Hardeknut till Brügge för att hämta sin mamma och därefter invadera England. Det visade sig inte behövas, för Harald Harfot dog i samma veva ändå, och 1040 blev Hardeknut kung även av England.
Magnus Olavsson av Norge stod först under Kalv Arnessons och därefter Einar Tambarskjelves förmyndarskap och rådgivning. Magnus var en ganska hård kung och till slut blev han varnad om att det skulle gå honom lika illa som fadern om han inte skärpte sig. Vilket han gjorde. Därefter kallades han Magnus den gode! Och i varje fall var han godare än tidigare.
Under tiden var Harald Sigurdsson, kung Olavs halvbror, kvar i Ryssland, och Sven Estridsson i Sverige hos Anund Jakob. Ulvhild Olavsdotter hade hunnit bli giftasvuxen, men troligen giftes hon inte bort med hertig Ordulf av Braunschweig förrän ca 1042. Drottning Astrid dog i Norge en kort tid efter att sonen blivit kung, inte utan att ha utfäktat en del konflikter med Magnus´ biologiska mor, tjänstekvinnan Alvhild, som krävde sin rätt. Knuts och Emmas dotter Gunhild giftes bort med Henrik III av Franken/Tyskland och dog ett par år efteråt.
Harald Sigurdsson var mycket ung när han kom till Kiev, men tydligen en god kämpe som gjorde karriär. Kring 1035 drog alla legosoldaterna under Harald till Bysans. Det kan hända att Jaroslav ångrade att han hade låtit dem gå, och att det var därför Ingvarståget beställdes av Anund Jakob.
Ragnvald Brusason, jarlsson från Orkney, hade varit med Olav och Magnus i Kiev. Ca 1037 återvände han till Orkneyöarna för att kräva in sitt farsarv. Här satt dock farbror Torfinn. Men han insåg att Ragnvald hade makten på sin sida och delade med sig. Tillsammans återinlemmade de Hebriderna och Isle of Man i sitt område. Torfinn var gift med Ingebjörg Finnsdotter (Finn Arnesson) som var kusin till Tora Torbergsdotter. Kalv Arnesson var hennes farbror. När kung Magnus insåg att Kalv hade varit med om att döda hans far, kung Olav, fick Kalv fly, och han begav sig till Orkneyöarna, där Torfinn inte kunde vägra att ge honom asyl. Men Kalv och hans män höll på att äta Torfinn ur huset, så Torfinn krävde stöd av Ragnvald, vilket han förvägrade farbrodern. Då rustade Torfinn till krig. Ragnvald fick dock stödtrupper från kung Magnus. Det gick fram och tillbaka, men till sist vann Torfinn och Kalv, och Ragnvald fick fly till Norge.
I Sverige hände det inte så mycket på den kungliga fronten under 1030-talet. Kung Knut hade tydligen ockuperat Uppland mellan 1026 och 1030 och präglat mynt i Sigtuna, men slaget vid Stiklestad, där han besegrade Olav av Norge, försvagade honom, och han gav upp tanken på att lägga resten av Sverige under sig. Istället gav han upp även Uppland. Det innebar väl att Emund, Anund Jakobs halvbror, kunde återuppta sitt blotande i Uppsala när det krävdes. Anund Jakob och troligen även Emund levde troligen ändå mest i Västergötland.
Men Anund Jakob och hans bror Emund oroade sig troligen för bristen på arvingar. Anund Jakob och Gyda Egilsdotter hade troligen en dotter, Estrid enligt namngivningsreglerna, som fick gifta sig med Stenkil. Stenkil var Emund Gamles styvson, men Emund hade troligen även en dotter vid namn Edla som växte upp under 1030-talet.
I Varnhem levde vid denna tid Kata och Kättil. Om dem har jag skrivit inlägg.
Vad som däremot hände i Sverige vid denna tid som traumatiserade stora delar av befolkningen var Ingvarståget. En stor del av Sveriges unga vapenföra män från östra sidan gav sig iväg österut - och kom aldrig mera hem. Ingvarsstenarna vittnar om sorgen.
Jag tror att I(ng)var var bror till Sigtrygg i Närke, som var fosterbror till Sverker Karl Svensson. Innan Ingvar avreste ca 1036 hade han fått en son, som i en del källor kallas Sven. Med lite möda skulle han ju ha kunnat kalla sin brors fosterbrors far, Sven Jarl, för frände och ha gett sonen det namnet.
Enligt (den isländska) sagan var Ingvar dock biologisk son till Emund Åkesson. Enligt sagan ansåg sig Ingvar ha rätt till den svenska kungatronen och när Olof Skötkonung inte gjorde honom till kronprins bestämde han sig för att skaffa sig ett eget land. Med 30 skepp reste han till Jaroslav och stannade där i tre år. Därifrån åker de senare allihop österut norr om Svarta havet mot Kaspiska havet/Särkland och kämpar på en kung Jolfs sida, varpå de träffar kvinnor som smittar ner dem med en okänd sjukdom, som de nästan allihop dör av. Vad man vet är väl att ytterst få kom tillbaka och att många runstenar ställdes upp, främst i Uppland.
Men troligen reste Ingvar och hans följeslagare med Anund Jakobs välsignelse. Ledungen bestod främst av uppländska män. Ursprungligen var ju Ingvar från Närke/Uppland. De kan ha blivit tillkallade av Jaroslav, precis som Emund en knapp generation tidigare, p g a problem med fientliga stammar. När de hade slagit ner upproret greps de av äventyrslusta och drog vidare. Och någonstans i närheten av Georgien drabbades de efter ett slag av en dödlig smitta. Det var ca 1041.
