970-tal
En grav utanför Husaby kyrka, dock säkert inte varken Olofs eller Styrbjörns
Bloggen är under uppbyggnad.
Sverige:Ungefär 970 kom drottning Astrid från Viken med sin lille son Olav och sin dotter Ingeborg, tillsammans med sin fosterfar Torolv Luseskägg, som var bror till Ottar och Håkan, samt Torolvs lille son Torgils, och sökte skydd i Västergötland. Det tog inte lång tid innan det regerande kungahuset i Norge fick reda på var de var och krävde av kung Erik att utlämna dem, vilket han lovade. Håkon den Gamles yngre son Ragnvar var hirdman åt kungen och fick reda på detta. Han hamnade i en lojalitetskonflikt. De norska flyktingarna stod under hans familjs skydd. Alltså skickade han en varning. Därmed låg han illa till hos kungen och måste ge sig av. Det är det sista man hör om Ragnvald Håkansson av Västergötland. Något senare dyker det däremot upp en Ragnvald av Polotsk i Ryssland, som jag tror kan vara samma Ragnvald. Drottning Astrid lämnade sin lilla Ingeborg hos släkten i Västergötland och begav sig med resten av sällskapet österut till sin bror Sigurd som hade en bra tjänst i Gårdarike. Dock blev de överfallna av sjörövare och sålda som slavar. Det tog ett tag innan man fick reda på vad som har hänt. Torolv blev direkt ihjälslagen och de två små pojkarna sålda tillsammans. Astrid såldes åt ett annat håll.
Danmark och Norge:
I början av 970-talet överkom Håkon Jarl sin dokumenterade vinterdepression i Harald Blåtands gäststuga och började intrigera. Efter att han äntligen lyckats hämna sin fars död och dödat sin farbror Grjotgard blev han tvungen att söka asyl i Danmark. Här träffade han Haralds brorson Guld-Harald Knutsson, som var mycket rik och hade en exotisk fru. Om inte Knut hade dött före sin far, så skulle Guld-Harald nu vara kung av Danmark. Allt var så orättvist... Håkon Jarl lurade Guld-Harald att föreslå Harald Blåtand att de skulle vara kungar tillsammans. Det skulle säkert Blåtand inte ha något emot, påstod Håkon. Men det hade han verkligen. När han hade lugnat ner sig gick han till Håkon Jarl för att tala om med en "neutral" person om saken. Håkon sa, att Guld-Harald absolut var ute efter makt och t o m skulle gå över lik, d v s Harald Blåtands, för att komma dit. Det bästa skulle vara att göra honom till kung över ett annat land än Danmark.
- Va? sa Blåtand.
- Jag menar Norge, sa Håkon, för din systerson Harald betalar i alla fall inte skatt som han har lovat.
Harald Blåtand var ändå tveksam, men då sa Håkon, att om han måste välja på att offra sin norske systerson eller sin danske brorson, så visste Håkon vad danskarna skulle tycka.
Harald Blåtand visste av egen erfarenhet att det inte gick att invadera Norge och att utgången av ett slag alltid var ovisst. Om man hade möjligheten var list mycket bättre än våld. De kom med ett erbjudande till Harald Gråfäll (som han hånfullt kallades av jarlarna i norr p g a att han var klädd i fårpäls - själva var de klädda i lyxiga pälsar som de fick av samiska och sibiriska pälsjägare) som han inte kunde avslå, och så gick han i fällan. Nu var Harald av Norge död och vägen för Guld-Harald var öppen. Då sa Håkon Jarl till Harald Blåtand att Guld-Harald fortfarande var en säkerhetsrisk, men den danske kungen tyckte inte att han kunde ta livet av sin brorson. Så gör man bara inte!
- Det gör jag så gärna åt dig, sa Håkon Jarl. Ingen behöver veta att du är inblandat. Jag betalar också böterna för mansdråp. Guld-Harald har tillräckligt med skatter i sina kistor. Och när jag blir härskare av Norge lovar jag att alltid betala skatt till dig och ställa upp på alla sätt och vis.
Och då blev det så. Det tog visserligen ett tag tills den siste av de envetna Blodyxsönerna var avklarad, men till sist var Håkon Jarl underkung (även om han aldrig kallade sig så) av Norge. Han gifte sig och kunde äntligen bilda familj. Han tycks ha haft svårt att komma på ett bra namn till sin förstfödde son, så han kallade honom Sven - pojken. Så hette redan Harald Blåtands son, och snart blev namnet ganska vanligt.
Dessutom ställde Håkan upp för Harald Blåtand mer än hans egen släkt hade gjort.
Sverige:
970 dog Kung Emund och tinget bestämde att de två kungasönerna Erik Emundsson och Olof Björnsson skulle regera tillsammans, vilket åtminstone Erik inte tyckte var speciellt bra. Olof var gift med Tostes dotter Gyda (teorin om att Gyda var gift med Olof kommer från "Magnus Minnesköld") och tillsammans hade de en son som hette Björn. Ett år senare var Emund död - förgiftad! Björn krävde redan vid tolv års ålder att bli medregent, men hans krav var rätt lätt att bortse ifrån.
I det här sammanhanget ska man tänka på att Västergötland var kristet långt tidigare än man hittills har trott. Det blev klart i sammanhang med utgrävningarna i Varnhem. Från Husaby kyrkogård finns två ofullständiga, men liknande runstensfragment, som gör att jag tror att Gyda kan ha varit kristen och ställt upp en minnessten först över Olof och senare över sin son. Stenarna beskrivs som mycket lika varandra. I varje fall måste det ha uppstått en stor konflikt i familjen, för alla måste ha förstått vem som hade intresse av Olofs död. På den ena står det Gyrid lät (Gyrid/Gyrithe/Gyda är varianter på samma namn) och på den andra över Styrbjörn.
Sverige, Norge och Danmark:
973 kallade kejsar Otto till ett stort och praktfullt möte i Quedlingburg och även slaver och danskar var där. Troligen var Harald Blåtand personligen där, åtminstone hade han skickat en delegation med gåvor till Otto. Dock i Östfranken fanns det en helt annan konflikt. Först dog hertig Hermann Billung mycket oväntat precis efter detta påskmöte, troligen förgiftad (av Otto). Det var hans släkt som hade makten i de danska gränstrakterna och den hade blivit alldeles för mäktig enligt danskarna. Sedan dog kejsar Otto lika plötsligt, troligen förgiftad av Hermanns släkt. Guldläge för Harald Blåtand att äntligen få tillbaka Hedeby från saxarna. Så han angrep, i hopp om att den unge kejsar Otto II, inte skulle bry sig. Men det gjorde han. Först gick han till angrepp i söder, men Håkon Jarl som hade ställt upp höll gränsen. Sedan bytte han taktik och kom sjövägen västerifrån och överraskade Harald Blåtand, som förlorade slaget. Vid fredsförhandlingarna var inte kravet på skattskyldighet det värsta, även om det innebar att Danmark inte längre var en självständig stat. Otto krävde att Håkon, som hängde omkring i närheten och väntade på lämplig vind för hemfärden, och Haralds son Sven skulle tillkallas. De blev tvångsdöpta och Harald Blåtand tvingades att lova att kristna hela Danmark och helst Norge också om det var möjligt. Hans missionering hade nämligen hittills inte varit särskilt effektiv. Sven fick kejsaren som fadder och kallades Sven-Otto. Dessutom tror jag att han blev bortförd som gisslan för att sätta tryck på Harald. Kejsaren hade redan den polske tronföljaren Boleslav som gisslan - eller gäst kanske - för att hålla honom på den rätta vägen. Problemet med Harald och Sven, var att Blåtand inte tycks ha haft särskilt faderliga känslor för sin son, men det kunde knappast Otto veta. Dit kommer vi strax.
Håkon Jarl, som var 100%-ig hedning blev också döpt och så fyllde de hans skepp med präster som skulle missionera Norge. Han blev fly förb-d. Om han hade kommit hem snöpt på detta sättet skulle norrmännen ha avsatt honom direkt. Vinden var f ö fortfarande fel, så vad han gjorde, var att sätta kurs söderöver och dumpa prästerna någonstans, vilket var mycket hänsynsfullt med tanke på vem vi har att göra med. Sedan härjade han vilt i Öresund, både på Själland och i Skåne och seglade upp längst med svenska östkusten och gick iland någonstans i södra Östergötland eller så. Här offrade han till Odin, som skickade ett par korpar som tecken på sin uppskattning, brände sina skepp och tog landvägen plundrande och brännande genom Götaland. I Gudhem fanns ett enormt tempel, vigt åt Tor, och fyllt med 100 olika gudar. Det brände Håkon. Den gamle Ottar Jarl hann inte ikapp honom, men fick honom dömd fredlös på tinget (varg i veum) för detta. Sedan kom han ikapp med sin son Torgils, kanske vid Göta älv. Där stupade västgötarna och norrmännen drog hemåt.
Året var 974. Västergötland hade ingen jarl och ingen påtänkt jarlsson mera, för Björn Ottarsson Bretske hade emigrerat. Nu tog Toste initiativet. Det blev dags att få ihop nätverket med det svenska kunghuset igen, efter att hans farbror Ottar, som varit gift med kungadottern Ingeborg, hade dött och Tostes dotter Gyda blivit änka efter kung Olof. Och i varje fall behövdes det en jarl. Toste övertalade den unge kung Erik att insätta hans son Ulf Tostesson som jarl och själv gifta sig med hans dotter Sigrid.
977 hade Erik och Sigrid troligen redan fått tre barn. En namnlös dotter, som vi kan kalla Ingeborg, måste ha fötts snabbt efter bröllopet med tanke på senare händelser, och med tanke på namngivningsreglerna bör hon nästan ha haft en tvillingbror som hette Emund, men inte blev så gammal. Sedan föddes Olof.
Nu var även Björn Olofsson, son till den förgiftade medregenten Olof Björnsson och Gyda Tostesdotter, myndig, d v s ca sexton år. Han hade tyvärr varit en minst sagt ganska strulig pojke hela tiden. Bl a hade han av ingen särskild orsak slagit ihjäl en hirdman som hette Åke, och som man kan utgå från var släkt på mödernet, närmare bestämt med Ottar Jarl, eftersom namnet var ganska ovanligt utanför Danmark/Skåne, utom just i Ottars familj. För Kung Erik var det lätt att övertyga tinget om Björns olämplighet som kung. Hädanefter fick han heta Styrbjörn och var ovälkommen i Sverige.
Styrbjörn hade efter sin fars död uppfostrats av Ulf Jarl, sin morbror. Troligen lämnade Styrbjörn Sverige utan Ulf, men de bör ha hållit kontakten hela tiden. Styrbjörn anslöt sig till Harald Blåtands Jomsvikingar, där han gjorde en spikrak karriär. Någon gång i slutet av 970-talet eller början av 980-talet måste Kung Harald, Ulf Jarl och Styrbjörn ha smidit planer tillsammans. Harald Blåtand ville inte att hans son Sven skulle bli kung efter honom.
När Kejsar Otto drog iväg med Sven som gisslan (mitt antagande, p g a att han även hade tagit den polske kronprinsen som gisslan) blev Palnertoke, Svens fosterfar, ytterst upprörd. Även om han var en gammal hedning var det i hans intresse att Harald Blåtand skulle uppfylla Ottos krav för att Sven skulle få komma hem. Han satte i sin tur tryck på kungen och krävde att han skulle gifta bort sin dotter Gunhild med Palnertokes son Pallig, för att försäkra sig om att Sven kom hem någon gång. Harald var tydligen ytterst plikttrogen. Han tvångsdöpte i Viken i Norge och säkert i Danmark överallt. Danskarna var riktigt, riktigt upprörda. Harald Blåtand bör vid denna tid ha tillagt kommentaren "den Harald som hade lagt hela Danmark och Norge under sig och gjort Danmark kristet" till minnesorden över Gorm och Tyra på den berömda stora Jellingestenen. Det var i grevens tid han fick runorna inhuggna, för sedan hände det saker. Det verkar som om det enade Danmark delades igen vid denna tid. Det blev inbördeskrig. Gissningsvis kom Sven hem ca 977, för då dog den andra gisslans mor, och det kan ju ha varit ett lämpligt tillfälle att skicka hem honom. Boleslaw av Polen hade varit i Östfranken sedan det stora mötet 973. Eftersom Harald hade döpt så flitigt, fanns det ju ingen orsak att hålla kvar Sven heller. När Sven kom till Danmark ställde han sig dock på Palnertokes och oppositionens sida och blev vald till kung i delar av östra Danmark.
Palnertokes son Pallig hade gift sig med Harald Blåtands dotter Gunhild, men Åke Tokesson var ogift när Sven Tveskägg (som han nog inte ännu kallades) kom hem. Orsaken till att Sven åkte till Bornholm och friade till Vesetes dotter åt Åke, var nog inte bara för att vara snäll. För att få ihop förbindelser måste man alltid besegla detta med äktenskap eller fosterbarn. Sven hade ingenting av detta. Han var en tonårig kungason som ville störta sin pappa. Harald Blåtand hade tillgång till sin enda giftasvuxna dotter, Tyra. Hennes fosterfar Ossur, kusin med Palnertoke, hade en överenskommelse med kungen, som han inte kunde bryta hur som helst. Men Sven hade tack och lov en ogift fosterbror som han kunde koppla ihop med jarlen på Bornholm. Nu var åtminstone Fyn, Bornholm och möjligen delar av Själland på hans sida.
Även sönerna till den tidigare kungen av östra Danmark kan ha ställt sig emot sin släkting, kung Harald, och för hans son. Men jag kan inte se att de verkligen komprometterade sig. Troligen försökte de vara neutrala. Sven hade i vissa delar av Danmark valts till kung. Strut-Haralds söner, Sigfred och Torkel, var tillräckligt gamla för att ansluta sig till elittruppen Jomsvikingarna under Palnertoke. Om Jomsvikingarna ingick i oppositionen verkar dock tveksamt. Sigfred och Torkel den långe bad sin pappa om pengar för att kunna bli självständiga, men Strut-Harald tyckte att de kunde fixa pengar själva. Då åkte de till Bornholm och härjade för att få ihop till startkapital, innan de begav sig till Jomsborgen och krävde att få vara med. Nu blev naturligtvis Vesete Jarl av Borgholm rätt så sur och klagade hos kung Sven, som sa till Strut-Harald att ge tillbaka stöldgodset till Vesete, men han skrattade bara. Vesetes söner Bue och Sigurd drog direkt till Strut-Harald, som inte var hemma, och rövade i gengäld bl a hans fina hatt. Vilket helgerån! Nu tyckte dock Sven att det fick vara nog. Han hoppades nog på att få över båda familjerna på sin sida på allvar. Hur ska man kunna göra en statskupp när man bara slåss sinsemellan? Strut-Haralds dotter Tova fick då gifta sig med Sigurd Vesetesson. Stöldgodset ingick därmed i hennes hemgift. Och så var alla nöjda.
Sönerna till Strut-Harald hette Sigfred och Torkel. Sigfred kallas i sagan Sigvalde, men det är samma person. Sigfred är ett namn från hans pappas sida. Torkel är däremot ett namn som inte förekommer i den släkten. Alltså måste det komma från hans mammas sida. Hennes far bör ha hetat Torkel/Torgils enligt namngivningsreglerna. Vad känner vi till för en Torgils som har kontakter i dessa danska kretsar? Jo, en Torgils (som alltså enligt namngivningsreglerna ska ha varit Ottar Jarls äldsta son, även om han inte finns med i några källor) Ottarsson från Västergötland. Han kan i sitt första äktenskap ha fått en dotter som passar i ålder för att gifta sig med Strut-Harald och vara mor till Sigfred och Torkel. Vi kan kalla henne Ingegerd Torgilsdotter. I sitt andra äktenskap kan ha gift sig med Torgunna Vesetesdotter. När han sedan avgick med döden gifte sig Torgunna med Åke.
Nu kommer vi till Harald Blåtand, Ulf Jarl och Styrbjörn. Planen var att Harald skulle stödja Styrbjörn att erövra Sverige och bli underkung, och helst arvinge av Danmark. Här behövdes det förstås personliga bindningar. Styrbjörn skulle gifta sig med Harald Blåtands äldsta dotter Tyra, en flicka med dokumenterade matstörningar. Exakt när detta skedde är osäkert, troligen före 980 med tanke på Tyras ålder, men Harald kan av olika orsaker ha dragit ut på bröllopet. Han kanske inte var säker på att Styrbjörn var lämplig, och vi vet inte heller hur komplicerad Tyra var. Om hon hade svultit sig kan hon ha varit väldigt sent utvecklad.
Enligt källor, som inte kan stämma, var det så att Styrbjörn hade en syster som hette Gyda och som samtidigt som hon gifte sig med kung Harald, hade en giftasvuxen dotter med honom, d v s Tyra. Men jag tror att det faktiskt var Styrbjörns mamma, änkedrottning Gyda, som gifte sig med Harald Blåtand, kanske i början av 980-talet, kanske tidigare. Och i så fall så bör hon ha varit kristen.
Norge, Ryssland:
977 höll furstinnan Helgas/Olgas barnbarn på med sin maktkamp om Ryssland. Valdemar kunde tacka sin lyckliga stjärna för att farmor hade lärt honom språket i det gamla landet och åkte dit för att få hjälp mot sin bror. I Sverige fick han inte särskilt mycket stöd, så han åkte vidare till Håkon Jarl, som organiserade en massa kämpar till honom. Han fick också en brud, Ålov, som på ryska kallades Aloggia. Att Ålov var en dotter till Håkon är jag rätt säker på. Ålov Årbot var hans förnämaste kvinnliga släkting bakåt i tiden, och han bör ha återanvänt det namnet för något av sina många barn, även om Ålov inte är dokumenterad. Varifrån skulle Valdemar annars ha fått sin Ålov år 977?
För ett så här stort projekt behövde man ju också garantier, d v s någon att gifta bort med sin avtalspartner. Nu var Valdemar inte särskilt monogam. När han senare på året kom hem med sin brud, upptäckte han att hans bror höll på att organisera bröllop med dottern till hövdingen av staden Polotsk. Hövdingen hette Ragnvald. Jag tror att det rör sig om vår stackars Ragnvald Håkansson, Tostes lillebror. Dottern hette Ragnhild. Valdemar ville inte tolerera detta, överföll staden som höll på att pynta till bröllop och tog hela hövdingsfamiljen som fångar. Sedan våldtog han Ragnhild inför hela familjen, innan han mördade familjen inför Ragnhilds ögon. Därefter var de gifta och fick flera barn tillsammans. Dock var Ragnhilds känslor för Valdemar inte särskilt kärleksfulla. Hon ska ha försökt mörda honom på ett rätt taffligt sätt. Valdemar benådade henne för att hennes lille son skulle slippa se henne dödad. Och så blev de skickade tillsammans till Polotsk.
