960-tal
Norge:
Nästa generation Blodyxar stod på tröskeln och ville ta över sitt gamla hemland, efter att de hade fått lämna York och Orkneyöarna inte var tillräckligt stora för deras behov. De fick hjälp av morbror Harald Blåtand, som i varje fall inte vill ha dem hemma i Danmark för gott. Han hade installerat dem på Brännöarna under Kung Gorms sista år. Det verkar som om hans motstånd mot sina barnbarn var ännu starkare. Brännö var f ö ett känt sjörövartillhåll på den tiden, men det hände att de nordiska kungarna träffades där. Håkon slog tillbaka deras anfall gång på gång. Egentligen var det inte möjligt att inta Norge. Det enda man kunde hoppas på var att kungen föll. Vid sista försöket var det någon som under flykten vände sig om och sköt av en pil som träffade kung Håkon. Först trodde ingen att det var så farligt, men de fick inte stopp på blodförlusten. När kungen insåg att han skulle dö, sa han att de skulle ropa tillbaka Erik Blodyx´ söner. Dels hade de faktiskt störst rättighet till Norge, rent objektivt enligt den tidens tankar, dels hade Håkon ingen arvinge (hans dotter Tora var troligen inte giftasvuxen ens) och framför allt var de döpta i England. Kung Håkons enda chans att kristna Norge var att släppa in Gunhilds och Eriks söner på tronen. Men om han mot förmodan skulle överleva dagen, så ville han ändå avgå och gå i kloster, påstod Håkon, vilket han inte gjorde.
Detta var säkert ett hårt slag för den gamle hedningen Sigurd Jarl och alla andra asatroende. Jarlen var ändå rätt så diplomatisk och undvek att utmana den nya kungen. Den viktigaste kungen var Harald, som enligt källorna blivit "knäsatt" av Harald Blåtand och därmed mer eller mindre hans gudbarn. Om detta stämmer, så var den danske Harald vid den tiden ung och inte påtänkt som kung. Men jag tror att det kan vara möjligt att han föddes innan gamle farfar Harald Hårfagre dog och att han "knäsatte" honom. Historierna går isär om i vilken ordning sönerna föddes. Men även de andra bröderna ville vara kung, så de var rätt många till en början, vilket var mycket tärande för Norges resurser.
Hur som helst blev änkedrottning Gunhild och alla hennes söner förolämpade över Sigurd Jarls bristande entusiasm för dem. Han lovade att ställa upp på samma villkor som tidigare, men han hade ingen lust att träffa de nya härskarna, vilket enligt sagan kränkte dem. Egentligen behövde de honom, för bara hans släkt hade kontakterna med samerna och pälsjägarna och diverse sibiriska stammar, som de fick päls, valrosständer och andra dyrbarheter av. Resten av Norge hade i princip bara fisk att komma med. Sigurd hade dock en yngre bror som hette Grjotgard och var avundsjuk. Han förde de nya kungarna till ett hus, där han visste att Sigurd uppehöll sig, och det brände de ner. Troligen dog även hans fru, och troligen inbillade sig gärningsmännen att deras ende son, Håkon, också var där, för annars var det inte lönt. Håkon föddes f ö i samma veva som kung Håkon kom hem från England och blev "knäsatt" av honom, men särskilt mycket stöd fick nog aldrig den blivande Håkon Jarl av Kung Håkon, trots att denne fått så otroligt mycket hjälp av Sigurd, den yngre Håkons far.
Man kan tänka sig att Håkon Sigurdsson var iväg och besökte en av sina väninnor, när hans föräldrar mördades. Till skillnad mot sin far var temat arvingar aldrig ett problem för honom, även om de flesta var utomäktenskapliga. Vad det nu betydde på den tiden. I varje fall: Håkon accepterade naturligtvis inte att se mördaren Grjotgard som Jarl i Lade i Nordnorge. Det var oroliga tider. Ett tag hade Håkon och Blodyxarna ett slags vapenstillestånd, som innebar att kungen utnämnde Håkon till Jarl efter sin far. Sigurds bror satt under tiden och tryckte i söder och väntade på hämnaren, som han visste skulle komma en vacker dag. Missnöjet med Erikssönerna var lika stort som tidigare med deras far. Det var missväxt, men det tog de ingen hänsyn till, för de ville var och en leva ståndsmässigt som en kung. Visst brände de några hedniska tempel, vilket var deras sätt att missionera, men förutom skattningen/plundringen, så begick de övergrepp på kvinnor. Måttet var rågat, när en av dem våldtog en stormanshustru, som varit så illa tvungen att ställa till med kalas när det oväntat dök upp en kung medan maken var bortrest.
Håkon och de unga kungarna i Viken, området kring Oslofjorden och ända ner till Hisingen, kanske ännu längre, som vid denna tid behärskades av Danmark, träffades och konspirerade i norska Uppland hos "småkungen" Erik på Ovrestad, som var far till drottning Astrid, hustru till Kung Tryggve Olavsson i Viken. Håkon Jarl, som alltså var en stor fruntimmerskarl och redan far till flera barn, i varje fall Ragnhild och troligen Sigurd enligt namngivningsreglerna, gjorde en flicka/piga på gården med barn. Hon kallade barnet Erik, ett i Norge ovanligt namn. Därav gissningen att hon själv var släkt med familjen. Att göra pigor med barn var en sak, men under denna oroliga tid kunde inte Håkon tänka på att gifta sig med någon med riktigt hög status. Men även en fin flicka kunde vara frilla på den här tiden. Det är kyrkan som i efterskott har stigmatiserat den sortens äktenskap.
Håkon hade även en stödpunkt på den svenska östkusten i Hälsingland. Han gick över fjällen och hade sina båtar i Östersjön, där han höll till när han inte kunde vara i Norge p g a kungafamiljen. Han bör ha haft ett avtal med kung Emund av Sverige och en hel del andra kontakter, kanske i Uppland. Det finns en runsten uppställd efter en son till Håkon Jarl, som man inte riktigt vet vad som menas med. Jag tror att han under sin Östersjötid hade en förnäm frilla även i Sverige - det var ju så man fick förbindelser - som han hade barn med. Överhuvudtaget hade han nog många fler barn än man känner till. Enligt min uppfattning bl a en dotter som hette Ålov (se hans mamma Bergljots släkt för att hitta släktnamnet), som han gifte bort med Valdemar av Ryssland på 970-talet.
Drottning Gunhild, kungamodern, och hennes till stor del ogifta (?) söner - i varje fall var överkungen Harald ogift - fick höra tala om konspirationen och bestämde sig för att döda kungarna Gudröd och Tryggve från Viken. Kung Gudröd var far till Harald Grenske som efter detta flydde till Västergötland och åkte ut som viking med Skoglar-Toste, Sigrids far. Kung Tryggves fru Astrid fick också fly, efter att det visade sig att hennes vid den tiden ännu inte födda barn var en son. Hon var fosterdotter till Torolv Luseskägg, som enligt min uppskattning var Tostes farbror, Håkan den Gamles yngre bror. Han förde henne efter ett tag till släkten i Västergötland. Det var ca 970.
Kung Harald Eriksson kallades f ö Gråfäll. Det var ett öknamn, som troligen Håkon av Lade hade gett honom. Jarlarna i norr stoltserade i hermelin, sobel och vad-vet-jag för fina pälsar, medan de kostade en förmögenhet för alla andra. Harald ska ha köpt en fårpäls av en isländsk bekant och uppmuntrat alla sina kompisar att stödköpa pälsar, så att islänningen inte skulle gå back.
Danmark:
Harald Blåtand fick ca 960 en son med sin ärkefiende Palnertokes sömmerska, som han helst inte ville erkänna. Pojken kallades Sven. Något senare fick drottning Gunhild döttrarna Tyra och Gunhild. Hon dog i barnsäng efter Gunhilds födelse, vilket man ser på namngivningen av barnet. Harald skickade kanske Tyra till Ossur Åkesson som fosterbarn för att förbättra relationerna med den släkten, vilket inte hjälpte i Palnertokes fall.
Vid denna tid grundade Harald - han var ännu inte kung, bara medregent - elitförbandet Jomsvikingarna som höll till på ett strategiskt ställe i nuvarande Polen. I det här området och långt in i nuvarande Tyskland fanns det en massa slaviska stammar som kämpade med varandra om makt och mark. Harald utsåg Palnertoke till anförare för Jomsvikingarna för att blidka honom. Planen var att utse honom till jarl, men det kunde inte Harald göra förrän han blivit kung. Sedan dog kung Gorm under julfirandet.
Därmed var det dags för Danmarks sedan länge överenskomna återförening. Kungen av östra Danmark hade säkert kunnat abdikera, men han ansåg detta vara oförenligt med sin heder, och föredrog att begå självmord. Hans söner Harald och Gorm blev då jarlar av Skåne och Själland. Harald som var äldst fick en fin hatt med guld på för att visa hans höga ställning. Därför kallades han Strut-Harald. Palnertoke blev Jarl av Fyn och Vesete av Bornholm. Det var oundvikligt, för deras familjer hade härskat över sina öar under generationer. Nackdelen var att Harald Blåtand inte var släkt med dem och inte hade hållhakar på dem.
Ön Wolin/Julin, där Jomsvikingarn hade sitt tillhåll överfölls nu av polanerna som de kallades, men Palnertoke och obodrithövdingen Mistiwoj jagade bort dem. Mistiwojs släkt var f ö kristen sedan lång tid. Det var däremot inte polanerna, men det hade de inga problem att ändra på. När furst Mieszko blev slagen av danskar och obodriter gick han till den östfrankiske (tyske) kejsaren och sa att han ville bli döpt, men då skulle han få rekommendationer till Böhmens mäktige härskare att få gifta sig med hans dotter Dobrawa. Det lät som om han hade planer, som inte Mistiwoj och danskarna skulle gilla. Ca 965 gifte sig Harald med obodrithövdingens, Mistiwojs, dotter. Det påstås jämt att Harald och Mistiwoj döptes vid detta tillfälle, men det stämmer inte. Däremot fick de säkert förnya sina löften att kristna sina länder, för det var några biskopar med på bröllopet, som skulle få grunda biskopsdömen i trakten.
Haralds nya hustru kallades Tova på danska och hon var mycket imponerad av att hennes avlidne svärfar förärat sin hustru, drottning Tyra med en runsten. När hennes mamma dog, satte hon också upp en runsten. Tyvärr nämns moderns namn inte, men man av namngivningen i släkten kan man utgå från att det skulle ha varit Astrid på danska. Troligen fick Tova en dotter som fick heta Astrid.
Ryssland:
Vi ska inte glömma furstinnan Helga/Olga i Ryssland. Efter ett långt och spännande liv dog hon. Sonen hade inte världens bästa omdöme och efter hans död började sonsönerna kämpa mot varandra.
Sverige:
960-talet var den tid när Sigrid Storråda växte upp. Hennes äldre syster med släktnamnet Gyda (denna teori kommer från "Magnus Minnesköld" och vi kommer att få se hur pusselbitarna faller på plats senare) gifte sig Olof Björnsson, bror till Ingeborg Björnsson, Palnertokes mamma och yngste son till kung Björn den gamle, vars äldsta sonson Emund Eriksson var kung vid den här tiden. De fick vid denna tid en son som hette Björn. Han skulle bli känd som Styrbjörn.
