Inlägg

Visar inlägg från oktober, 2020

Hur Kung Adalstein och Gorm tricksade ut Kung Henrik

Bild
  Drottning Tyra berättar för Gorm den Gamle om Knuts död Bild av August Carl Vilhelm Thomsen 1813 - 1886 Jag har funderat på hur det gick till när Gorm den Gamle blev kung av Danmark. Enligt Peter Lawaetz (fritt ur minnet) kallades Gorm till det tvådelade Danmark från England efter att Kung Henrik invaderat Hedeby och gjort Kung Gnupa omöjlig. Det var i princip samtidigt som Håkon, 15, återvände till Norge och avsatte sin halvbror Erik. Ett listigt avtal skulle ena Danmark i nästa (Knuts) generation. Så här tror jag att det var. Gorm var son till Hardeknut som varit kung av Jorvik, men av olika anledningar var det inte ett alternativ för Gorm. Som son till en underkung i England var han döpt som kristen. Han kan länge ha tänkt på möjligheten att bli kung av ett enat Danmark. Gnupa var ett slags kusin till honom och regerade i västra Danmark. Genom att Gorm gifte sig med Tyra från östra Danmark och skickade sin äldste son Knut som fosterson dit förberedde han marken för ett enande. Sam

Håkon Sigurdssons vistelse på Hälsingekusten

Bild
    Verk av Christian Krohg, som troligen föreställer Håkon Jarls depressiva vintervistelse hos Harald Blåtand ca 962   År 954 föll Erik Blodyx i England och hans familj fördrevs. Återigen hamnade de på Orkneyöarna, där dottern Ragnhild var gift. Under andra omständigheter hade hon kanske kunnat få vilket kung som helst, men den här otroligt förnäma familjen var non-grata överallt, utom just på de karga öarna. Kung Gorm av Danmark ville inte på villkors vis ha sin dotters familj i landet, och år 954 var han visserligen gammal, men det var han som bestämde. Tydligen är det ett etablerat faktum att Blodyxsönerna under ledning av Gamle Eriksson anföll Norge redan år 955, men besegrades, vilket till stor del berodde på Egil Ullsärks list. Gamle föll då vid Rastarkalv. En del vill ha det till att de danskar som stödde bröderna hörde till Harald Blåtands män, men det tror jag inte. Enligt min åsikt hade Harald ingenting att säga till om då, och inte heller någon större anledning att ge sina