950-tal
Norge och Danmark:
Erik Blodyx lyckades bli kung av York, två gånger t o m innan han till slut föll och hans familj fick fly till Orkneyöarna igen. Det var faktiskt kung Adalstein som gav honom uppdraget - på villkor att han lät döpa sig förstås. Kanske hade Adalstein dåligt samvete för att han indirekt avsatt honom i Norge, kanske var han trött på det evinnerliga plundrandet vid kusterna. Som kung av York skulle Erik hålla skottarna borta från södra England. När Adalstein dog blev Eriks position ohållbar. Danskarna, som tidigare hållit York, hade hållit sig lugna under Eriks tid. Jag tror att Gorm hade lovat Adalstein, som tack för hjälpen, att inte anfalla England under hans tid, och dessutom var ju Erik hans svärson.
Kung Gorms söner Knut och Harald bröt upp för att erövra York, som de ansåg att de hade rätt till, eftersom deras farfar varit kung där. Hur som helst hade det inte varit någon ordning på sedan Eriks tid. Ifall Gorm hade lovat Adalstein att låta England vara ifred, så gällde det löftet inte längre, efter dennes död. Knut, den danske tronföljaren hade redan en son som hette Harald (senare kallad Guld-Harald). Lillebror Harald Gormsson hade inte brytt sig om att gifta sig, men troligen hade han en oäkta son, som hette Ring, Iring eller Hiring, som möjligen föll i England. 958 var bröderna alltså utanför York och belägrade staden, när en förflugen pil från stadsmuren träffade den allmänt otroligt populäre och älskade Knut.
Harald insåg att nu att han var destinerad som näste danska kung. Nu behövde han verkligen en drottning med bra stamträd. I England fanns det mängder av mer eller mindre avlägsna släktingar med rätt kvalifikationer. Harald valde Gunhild Olofsdotter innan han åkte hem. Det finns en massa teorier om vem hon var, som jag inte tänker ta upp här, men jag har hittat en lämplig Gunhild Olofsdotter i Peter Lawaetz stamträd.
Knuts död knäckte föräldrarna Tyra och Gorm. De hade ju planerat Danmarks återförening så noga under Knuts ledning. Nu hade de bara slarvern Harald kvar. Han blev tvungen att bevisa att han dög. Men Tyra dog kort därpå. Gorm satte upp en runsten till hennes ära. Ett par år senare dog även han. Många påstår att Harald begravdes den stora högen i Jelling, men det verkar som det var Knut, vars ben forslades hem av sin bror. Även om Knut var döpt, så hade han ju (mer eller mindre) dött i strid och då fick man ju inte missa chansen att skicka honom till Valhalla på traditionellt sätt.
Håkon av Norge började känna att det var dags att införa kristendomen på allvar i landet, efter en massa goda år utan alltför många konflikter. Men det blev inte populärt. Han kom ihop sig t o m med Sigurd Jarl, och det var inte Sigurds fel. Det började med att Håkon efter Adalsteins död insåg att han inte hade fört kristningen av Norge särskilt långt och plötsligt krävde att norrmännen skulle bli kristna.
- Va? Får vi inte jobba på söndagarna mera? Ska vi inte få ge slavarna mat på fredagar längre? var reaktionen.
Nu blev bönderna purkna och började titta Håkon på fingrarna. Av en kung kunde man ju kräva att han åtminstone skulle smaka på blotoffret, i alla fall på hästlevern... eller hästbuljongen... eller andas in ångan... Nej, det blev ingen bra kompromiss. Men när Erik Blodyx´ och Gunhilds söner började härja i södra Norge, enades hedningar och kristna inför hotet av en gemensam fiende.
Tydligen angrep Blodyxsönerna redan 955 (slaget vid Freidarberg/Rastarkalv). Men vid denna tid kan jag inte se Harald Blåtand som kung av Danmark, så jag tror inte han låg bakom. Gamle föll. Kung Håkon lät då inrätta ett varningssystem med båkar, som man tände vid angrepp, vilket fungerade sådär. Jag tror att de följande attackerna var 959, 960 och 961. Kung Gorm var totalt emot att ta emot sin dotters söner i Danmark, vilket man nog kan ha förståelse för, med tanke på deras våldsamhet. Men sonen Knuts död 958 tog knäcken på honom, så Harald kunde göra ganska mycket bakom hans rygg. Bl a installerade han Blodyxsönerna på Brännöarna, som var något av en neutral zon, där sjörövare avhöll slavmarknader, kungar träffades incognito och som var ett utmärkt brohuvud ifall man ville invadera Norge.
Sverige:
Det som hände i Sverige på 950-talet var kanske inte så spektakulärt, men nog så viktigt för framtiden. Enligt min Sigrid Storråda-teori, som bygger på ideer i Ulwencreutz´bok:
På 940-talet hade Toste blivit far till Gyda och Ulf. Nu, på slutet av 950-talet, var Gyda giftasvuxen. Klanen hade satt stort tryck på kung Emund att gifta bort sin fosterson (som också var hans gammelfarbror) Olof Björnsson med Gyda. Tillsammans med Erik Emundsson, som var en liten unge, var den knappt byxmyndige Olof, arvingar till den svenska tronen. Efter kung Björns död bestod den svenska kungafamiljen bara av Emund, Erik - och Olof. Samt av en okänd frillodotter i Västergötland, tror jag. Årtiondet slutar med att Olof och Gyda producerar en liten son, (Styr-)björn. Ungefär jämngammal var Gydas nyfödda lillasyster Sigrid. Ragnvald, bror till Skoglar-Toste, var kungens hirdsman och klanens spion i kungliga kretsar. Jag tror att han var gift med en dotter till kungen av Polotsk och väntade på ett lämpligt tillfälle att ta över där.
