Olof Björnsson, Sveriges första kristna kung ?
Nej, jag tror inte att Olof Björnsson var kung över Sverige, men däremot att han från det att han blev vuxen/gifte sig/blev far till Björn kan ha kallats kung. Om Magnus Minneskölds teori stämmer och Olof gifte sig med Gyda, Sigrid Storrådas syster, skulle det ha varit logiskt att han blev underkung över Västergötland under kung Emund. Gydas runstenar i Husaby tyder på ett sammanhang med den senare kyrkplatsen.
Om man nu ser Sverige från dansk sida:
Danmarks sista nioårsblot var 934. Från 936 var de danska härskarna kristna. Rekapitulation: Kung Gnupa blev tvångsdöpt. Kung Henrik skulle knappast ha godkänt en hednisk efterföljare till Gnupa om han nu gjort sig mödan att tvångsdöpa denne. Enligt min åsikt blev kung Gorm kung av Danmark samtidigt som kung Harald blev det av Norge under samma villkor, satta av Adelstein av England. 948 utnämndes tre inhemska biskopar i Danmark. I början av 960-talet ska kung Harald ha fått en andlig upplevelse, d v s Poppos underverk, och det påstås att han döptes då, men det tror jag inte. (Om Olof den helige påstås det att han döptes som 3-årig - och fick sin dopfadder Olof Tryggvasons namn - men även att han döptes i Normandiet långt senare.) Om man inte tror att Poppo kunde släpa omkring på glödande järnbitar utan att ta skada behöver man inte tro på resten av historien heller. Men visst, en kärna av sanning fanns nog. Det hände något som gav Harald en puff. Slutligen fredsförhandlingarna med Otto 974. Därefter kan man nog se Danmark som kristnat, åtminstone ovanifrån.
Alltså: Kung Harald av Danmark var ambitiös. Han tog över ett förenat Danmark, upprättade en stödpunkt på Jomsborgen och behärskade därigenom södra Östersjön. Han stödde sina systersöner att erövra Norge och bli lydkungar under honom. Men Sverige fanns kvar, ett jättestort hedniskt land, som inte var lätt att besegra. Vad fanns det för möjligheter? Både kung Adelstein och kung Harald hade plockat fram diverse döpta kungaättlingar och hjälpt dem att besegra sin hedniska föregångare i olika länder. Detta var det bästa sättet att ge en kung legitimitet. En främmande ockupationsmakt skulle bara kunna hålla landet med massivt våld, och det var inte det lättaste.
Nu har vi i början av 960-talet den hedniske kung Emund på Alsnö i Uppland, hans 12-årige son Erik och "kung" Olof Björnsson av Västergötland, en 17-åring, yngste son till den urgamle kung Björn och fosterson till sin egen brorsonson. Man kan tänka sig att Emund helst skulle vilja ha Erik som tronföljare, men så blev det inte. Både Olof och Erik valdes till kungar när Emund dog 970. Men dit är det i nuläget knappt 10 år. Erik är ett barn, Olof är en ung underkung med en liten son och ingift i den mäktiga västgötasläkten, som jag tror var hednisk, men naturligtvis kände till kristendomen mycket väl, så som förhållandena var lokalt. Denna släkt hade genom Ottar Jarl utmärkta förbindelser till Danmark, om inte (ännu) till Harald Gormsson.
Harald Blåtand sitter alltså och lurar på hur han både kan bli ännu mäktigar och få pluspoäng hos kyrkan genom att sätta en kristen kung på Sveriges tron. Det finns inte på kartan att en hednisk kung skulle duga. Om jag hade varit Harald, så hade jag satsat på Olof. Emund var för gammal och en ingrodd hedning, Erik för liten, och båda två levde i det hedniska Uppland.
Han kan mycket väl ha bjudit till sig Olof och med hjälp av sin biskop ha lyckats få honom att ta steget att låta döpa sig. Harald kan även ha lockat med annat, t ex stöd vid en statskupp. Han kan också ha visat på att det kunde vara bra att ha en hednisk och en kristen kung till en början. Även Emund kan ha sett en fördel i att den kristna befolkningen kände sig representerad av en underkung. Speciellt om Erik skulle bli huvudkung, den som offrade. (Jfr. med Anund Jakob och hans blotande halvbror Emund gamle.)
Vad vi har är Gydas stenar på kyrkogården i Husaby, det senare giftmordet på Olof, som bara Erik hade nytta av (och tyder på oenighet) och det stöd som Olofs son (Styr-)Björn fick av Harald Blåtand inför striden på Fyrisvallarna.
Angående de envisa ryktena om Haralds och Styrbjörns hedniskhet, så verkar redan på den tiden en viss vikinga-valhalla-romantik ha uppstått, d v s nästan innan hednatiden var förbi. Det var så häftigt med vikingar, det tyckte även de besegrade engelsmännen, vilket syns på namngivningen vid tiden efter vikingaangreppen. En viking borde också vara hednisk, det gjorde berättelserna bättre. Men Harald var definitivt kristen. Styrbjörn måste också ha varit döpt. Annars hade inte Harald givit honom sin dotter Tyra och sitt stöd. Historierna om hur han offrar till Tor före slaget vid Fyrisvallarna kan antingen vara helt påhittade, eller så var han visserligen döpt av konventionella skäl, men inte troende.
