Äktenskap och religion - fy skam, fy skam, för ingen ville ha han!
När kyrkan växte sig starkare uppstod oanade problem. En kristen kunde inte gifta sig med en hedning. Det var bara så. På Sigrid Storrådas tid var nästan alla kungahus i norra Europa kristna och det innebar att Erik Segersäll hade enorma problem med att få en drottning som kunde ge honom bra kontakter. Harald Blåtand och hans släktingar, jarlarna på Själlan och i Skåne var kristna. Det var däremot inte Toke Jarl på Fyn, så vitt jag kan se, och troligen inte heller Vesete på Bornholm. I Danmark verkar kristendomen ha sipprat ner uppifrån.
I Norge var väl de flesta asatroende, trots Håkon den Godes och Blodyxpojkarnas flitiga brännande av hednatempel (= mission). Och så har vi Sverige, där överklassen fortfarande var hednisk, fastän många vanliga västgötar verkar ha varit kristna. Tur för Erik att han fick den hedniska Sigrid då. Situationen var motsatt jämfört med Danmark.
Även Erik Blodyx´ döpta söner hade problem. De verkar inte ha hittat några fruar i Norge. Tydligen fick de sista överlevande Gammpojkarna Ragnfred och Gudröd till slut, i exil, kontakt med lämpliga damer på Hebriderna och Isle of Man.
Det är för mig så otroligt att detta faktum verkar ha negligerats i forskningen. Ta Styrbjörn starke t ex. P g a romantiserande vikingaromaner (= källor) utgår man från att han var hedning. Men glöm det! Styrbjörn gifte sig med Tyra av Danmark. Hon var döpt! Harald Blåtand ville sätta Björn på Sveriges tron eftersom han var kristen. Han hade fått enorma problem med kyrkan om han hade stöttat en hedning.
Inte heller frilloäktenskap var ett alternativ för någon som hade en kristen uppfostran. Dit hörde vid denna tid och något senare inte svenskar och norrmän. De kunde kanske vara döpta, men deras värderingar var ännu inte kristna. Sven Estridsson uppfostrades i Sverige. Jag har tittat på hans frillor och fruar och jag tror att de var av blandad kompott. Han brydde sig helt enkelt inte, och kyrkan tittade bort när en makthavare helt enkelt struntade i deras åsikter om valet av älskarinnor. Att gifta sig var ju en heelt annan sak.
Om vi tar Olav Tryggvason, född ca 963, så påstås det att han döptes i England, eller i varje fall i västerled. Nej, det tror inte jag. Inte ifall han gifte sig med den polska prinsessan (som kallas) Gyrid. Furst Mieszko av Polen gifte sig 966 med den döpta Dubrawka av Böhmen, på villkor att han skulle låta döpa sig, vilket skedde ett år senare. (Det var ungefär samma situation när Olof Skötkonung fick dispens tills en biskop orkade masa sig iväg till Husaby.) Säg att Boleslav, "Gyrid", "Astrid" och "Gunhild" föddes i relativt rask takt efter 966. Man måste inte tro på att Gyrid var yngst, som sagan säger. Hon kan ha varit född ca 968. Då var hon tidigast giftasvuxen ca 981. Om hon blev bortgift med Olav, så måste han ha blivit döpt först. I det här fallet - en omkringflackande äventyrare - kan kyrkan knappast ha accepterat ett uppskov, för de hade ingen hållhake på honom. Jag tror att Gyrid blev mor till Astrid (hon med falken), som i sagan presenteras som Olavs syster. Då hade hon varit i rätt ålder ca 995 för att giftas bort. Om det hade varit frågan om Olavs äldre syster Astrid, så hade hon varit i 35-års åldern - en riktig mormor - vid den tiden. Enligt namngivningsreglerna stämmer det också. Drottning Astrid, Olavs mamma, gifte ju om sig med köpmannen Loden (strunta nu i de här absurda slavhistorierna) och hennes andra kull föddes strax före 980. Om Astrid nu dog 980, så passar det med att Olav gav sin dotter namnet. Hur som helst. Döpta bör de ha varit allihop.
Mieszkos dotter "Astrid" som gifte sig med Sigvalde var alltså också döpt. Det var väl i o f s Sigvalde också, som son till Strut-Harald av Själland.
Sedan har vi "Gunhild", som blev gift med Sven Tveskägg. Han var född ca 960 och blev döpt 974 av Otto II.
Och även brodern Boleslav var i samma ålder. Sagorna påstår ju att han var far till sina systrar, men det fungerar inte kronologiskt.
Obodriterna hade varit kristna i flera generationer när Tova gifte sig med Harald Blåtand och Estrid/Astrid med Olav Skötkonung.
Jag vet inte på vilka kriterier vikingarna översatte kvinnonamn. Det är väl rätt klart att Gunhild hette Sviatoslava, det syns på sondotterns namn. Santoslaue blev nunna i England.
När det gäller "Astrid" får man intrycket av att det fanns en viss konsekvens. Drottning Tova, som ställde upp en runsten efter sin mor, fick en dotter som verkar ha hetat Astrid och var gift med Torgils Sprakalägg (ja, det är väl inte riktigt bevisat, tror jag), men hon var också släkt med Olof Skötkonungs drottning Estrid/Astrid. Kanske hette även den polska prinsessan Astrid likadant som obodriternas Astrid.
Gyrid, tja, ingen aning, vad hon kan ha hetat på riktigt.
Jag har en teori om att Torgunna Vesetesdotter giftes bort med Torgils Ottarsson av Västergötland. Hans existens har jag i andra inlägg härlett med hjälp av namngivningsreglerna. Att dottern hette Ingeborg var logiskt, för så hette Torgils´ mor, kungadottern Ingeborg Björnsdotter. Det är okej enligt ovan, för jag tror att samtliga här var hedningar. Sedan dog Torgils före 974, för annars hade han nog blivit jarl efter Ottar. Nu hade Torgunna vissa problem med att bli omgift. Hon fick ta Åke Tokesson av Fyn, som nog var en bra bit yngre. Men i alla fall var han hedning. De fick sonen Vagn. Och här kommer vi till historieförfalskningen som jag har presenterat i ett inlägg. Vagn Åkesson gifte sig nämligen med en Ingeborg Torgilsdotter, som sägs ha varit dotter till en annars okänd norsk bonde som hette Torkel på Leira. Innan jag insåg de här religiösa äktenskapsproblemen, trodde jag att det här incestuösa äktenskapet mellan Vagn och hans äldre halvsyster bara berodde på att de ville ha förbindelsen till Västergötland. Men det spelar säkert en roll att det var så illa ont om hedningar att gifta sig med. Sedan blev deras barnbarn biskopar och ärkebiskopar och så blev det nödvändigt att kräva att beställa Jomsvikingsagan, där rätt bild av deras förfäder presenterades.
