Hemliga överenskommelser mellan kung och kyrka
Kyrkan ställde ibland höga krav på kungarna att införa kristendomen, men den var också pragmatisk. Till exempel övertog den gärna heliga platser och helgdagar och förlade sina kyrkor och fester dit. Med brutalt våld uppnådde man sällan rätt inställning hos människorna.
Redan på kung Gorms tid insåg man att det hade varit en miss att knäcka kung Gnupa av Danmark. Kyrkan och den kristne grannen i söder, kung Henrik Fågelfångaren, hade intresse av stabilitet hos grannarna. Det var tillräckligt ansträngande med slaverna som var uppdelade i oräkneliga stammar och som den ena dagen krigade mot varandra och den nästa slog sig ihop mot en gemensam fiende. När nu kung Gorm kom seglande från England med sin familj för att återförena det tudelade Danmark uppskattade kyrkan och kung Henrik att han var döpt, men det behövde inte nödvändigtvis det danska folket veta. Han fick några år på sig för att visa resultat och när målet under Harald Blåtands tid fortfarande inte var uppnått fick man sätta kniven mot dennes strupe, vilket hände 974. Vid slutet av hans regering var Danmark i princip kristet, även om alla moralföreställningar ännu inte var accepterade. Så var det 100 år senare fortfarande inget problem för en förnäm oskuld av vikingaätt att bli sambo med Sven Estridsson.
Norge kristianiserades främst från England. Det var stor konkurrens mellan kyrkorna och när den danske kungen skaffade sig en engelsk biskop till Roskilde, så kidnappades han av folk från Bremen och tvingades svära trohet dit. Den norska kristianiseringen verkar ha varit brutalare, men det är möjligt att hedendomen därför levde kvar längre i människornas hjärtan, än den gjorde i Danmark. Jag tror att Einar Tambarskjelve knappt kunde hålla sig för skratt när han svor på Bibeln att det hände underverk med kung Olavs döda kropp.
Erik Segersäll av Sverige hade låtit döpa sig när han var kung av Danmark, men det var av ren konvenans. Hans son Olof däremot hamnade plötsligt i en situation, som enligt min åsikt inte har blivit tillräckligt analyserad av de lärde. Olof hade troligen direkt när han blivit kung gift sig med Edla, som man tror kom från de hedniska områdena vid Finska viken, och med henne fick han i rask följd Emund och Astrid. För att få stöd av obodriterna vid slaget vid Svolder gifte han sig med Estrid och det är rätt så tydligt att han lovade kyrkan en hel del för att få henne. Det är däremot inte helt klart varför obodriternas stöd var så viktigt, för deras roll vid Svolder verkar ha varit negligerbar. Å andra sidan kanske sagorna inte berättar hela sanningen. Men Emund var år 1000 fortfarande Olofs kronprins, även om det snart skulle födas små halvsyskon, med tanke på den vikt Olof fäste vid kunganamnet Emund/Anund.
Fram till dopet i Husaby år 1008 kunde Olof säkert fortsätta att utföra de viktiga bloten i det hedniska Uppsala i Uppland. Västergötland var redan då i stor utsträckning kristianiserat nerifrån, d v s de fina ätterna var sist ut till döpning. I Uppland såg det annorlunda ut. Sigtuna var kristet, men det var så att säga en handelsutpost med till stor del friesiska invånare. Olof hade troligen fram till denna tid två drottningar. Att Edla kallas frilla i källorna, beror på att de är upptecknade av kyrkans män. Men 1008 dök äntligen biskopen upp. Han var sedan länge stationerad hos obodriterna, men han hade varit på en längre tjänsteresa, och därefter utnämnts även till missionsbiskop av de nordiska länderna. Och han gillade inte vad han såg när han väl kom fram, särskilt inte att hans biktdotter Estrid var en sorts andrafru till Edla.
Det kan inte ha varit av teologiska skäl som Emund förlorade förstfödslorätten, för han hade lätt kunnat döpas samtidigt med sin far, men däremot av personlig subjektivitet. Biskopen stod på Estrids sidan. Hennes son skulle bli kung efter Olof.
Men det var ett svårt spagat att vara kristen kung över hedningarna i Uppland, för de krävde att kungen själv blotade i varje fall på nioårsblotet och troligen även vid andra stora högtider. I Norge hade blotningen under lång tid varit ett stort problem, men det hade vid det här läget någorlunda lösts med våld. Den möjligheten hade troligen inte Olof. Emund Gamle (d v s den äldste Emund) kallas inte kung av Sverige förrän efter lillebror Anund Jakobs död 1060, men jag håller det för troligt att han i svearnas ögon var medregent redan som ung man. Emund och Edla (döpta eller ej) avreste 1008 till Finska viken, där Emund diskret undervisades i blotandets konst och sedan återvände. Astrid döptes med resten av familjen och flyttade hem till Sigrids lillebror Egil i Främmestad, där hon växte upp.
Kyrkan blundade för att den svenske kungen hade en hednisk ställföreträdare, så länge som blotandet försiggick diskret. Inför prinsessornas giftermål 1019 uppstod ett storbråk mellan Olof och alla andra, som slutade med att den unge Anund Jakob blev först ensam kung, men sedan lät pappa Olof vara med på ett hörn i alla fall fram till Olofs död 1022. Emund nämns överhuvudtaget inte alls. Men jag är övertygad om att den tysta överenskommelsen fortfarande var i kraft. Anund Jakob bör dock ha tackat sin lyckliga stjärna för att Emund nöjde sig med att vara hemlig medregent och blotare.
Men Olof och därefter Anund Jakob var i varje fall tvungna att uppvisa resultat i Västergötland. Det behövdes manifestationer, inte bara kristna byar som t ex Varnhem och allmän fromhet. Små träkyrkor var en sak. Enorma stenkyrkor och framför allt biskopsborgar som visade kyrkans makt var en annan. Jag tror att de kristna kungarna i Västergötland var tacksamma för uppskovet. Så länge som de byggde fina kyrkor där det problemlöst lät sig göras, kunde de skjuta kristianiseringen av Uppland på framtiden.
Fast någon gång under Anund Jakobs tid verkar kyrkan ha flyttat fram positionerna i Uppland. Det vittnar runstenarna om. Plötsligt började upplänningarna sätta upp runstenar. De hade vid denna tid blivit omoderna i Västergötland. Och upplänningarna var därvid i de flesta fall politiskt korrekta och använde fromma floskler som man skulle, om man ville höra till eliten och innegänget. Det är inte säkert att de var särskilt övertygade, men om kungen klagade kunde de ju med hjälp av runstenar bevisa att familjen var kristen, d v s hade rätt värdegrund.
Emund var efter Anund Jakobs död ensam kung några år, men han var tvungen att fixa sig en kristen tronarvinge och det blev styvsonen Stenkil. Vid den här tiden tyckte kyrkan att det var dags att bränna templet i Uppsala, men Stenkil varnade för konsekvenserna. Detta skedde inte förrän på Inges och Blot-Svens tid.
Det stora templet i Västergötland, i Gudhem, hade för länge sedan gått upp i lågor, men det kuriösa är varför. För det var Håkon Sigurdsson Jarl som 974 gjorde det. Han hade blivit tvångsdöpt i Danmark och ursinnigt plundrande och brännande tagit vägen hem till Norge genom Götaland. Odin hade gett honom ett tecken att hans offer varit honom nådigt och att det var rätt väg att ta. Men varför brände han då torstemplet i Gudhem med alla gudabilderna?
