Anund Jakobs dilemma

 

Anund Jakobs mynt

Enligt uppgift upphörde Anund Jakobs mynttillverkning kring 1030. Samtidigt präglades de sista åren mynt av Knut i Sigtuna. I diskussionen om slaget vid Helge å verkar det som om Knut(s folk) ockuperade Uppland ca 1026 - 1030. När Knut försvagades efter slaget vid Stiklestad (som han vann) gav han upp drömmen om att utvidga sin makt i Sverige och drog sig tillbaka från Sigtuna. Kanske blev myntverkstaden förstörd och myntpräglaren dödad. Anund Jakob tycks dock ha haft sin bas i Västergötland. 

1035 bör Anund Jakob ha kommit i ett dilemma. Under åren hade det svenska hovet utvecklats till en asylmottagning för kungliga släktingar från grannländerna, men problemet var att de flydde från helt olika saker och delvis från varandra. Sven Jarls och Holmfrids dotter Gyda Svensdotter (samt hennes bror, som dock växte upp i en annan familj, se inlägg) var den första som kom (1016) efter att Olav Haraldsson besegrat hennes far. Tio år senare fick hon sällskap av Sven och Björn Estridsson (och möjligtvis tidvis av deras mor). 1028 kom även Astrid Olofsdotter (kung Olavs drottning) med sin dotter Ulvhild till brodern och slog sig ned i trakten av Främmestad. Efter kung Olavs död var hans son Magnus kvar i Kievriket hos Ingegerd Olofsdotter och Jaroslav, men nu hämtades han hem för att bli kung.

Redan tidigt bör det ha kommit till en överenskommelse mellan Anund Jakob, Gyda Svensdotter (Ladejarl) och Estrid Svensdotter (Tveskägg) om att de skulle gifta ihop Gyda med parveln Sven Estridsson. Gyda som var ca 10 år äldre än Sven fick vänta in honom. Ett äktenskap dem emellan skulle kunna vara mycket fördelaktigt för dem alla om Sven därigenom skulle komma åt den norska tronen. Genom Gyda skulle han ha minst lika mycket rätt till tronen som alla andra, för situationen i Norge hade varit instabil i många år, och i varje fall var det ingen som ville att Knut även i fortsättningen skulle ha makten där genom vasaller. Gyda skulle i bästa fall kunna se sina barn ärva tronen och hennes bror skulle kunna bli Jarl på Lade om man blev av med Einar Tambarskjelve som genom äktenskapet med Gydas faster Bergljot Håkonsdotter hade tagit makten där. Ulf Torgilsson Jarl (Sven Estridssons far) hade tidigare tillsammans med Anund Jakob och Olav Haraldsson konspirerat mot Knut, där Ulfs morot var att hans son Sven skulle bli kung av Danmark, men efter mordet på Ulf såg det inte bra ut för Svens framtid i Danmark. Så varför inte Norge istället? För Anund Jakob var det naturligtvis en klar fördel att båda hans fosterbarn hamnade på den norska tronen som kungapar. Det var planen. Men 1035 var Sven fortfarande bara halvvuxen. Troligen gifte han sig ändå, knappt byxmyndig, detta år med den betydligt äldre Gyda, för att vara beredd om någonting hände.

För det som var på gång i Norge var inte i Svens och Gydas intresse. Och för Anund Jakob uppstod ett dilemma. Han hade tagit emot sin halvsyster och systerdotter. Vad han inte visste, var att Astrid hade sina egna planer om Norge. Här levde hon sida vid sida med Gyda, fullt medveten om varför den unga kvinnan år efter år gick ogift och väntade på att lille Sven skulle bli stor, men möjligtvis hade Astrid överenskommelse med sin syster Ingegerd i Kiev att de skulle satsa på Magnus, Astrids styvson. Det vet vi inte. Däremot verkar systrarna i godo tidigare ha gjort upp om att Astrid 1019 skulle gifta sig med Olav av Norge, när Ingegerd inte fick honom (för pappa). Så de var nog på en våglängd. Enligt källorna var det Einar Tambarskjelve som ledde delegationen som hämtade hem Magnus. Men Astrid kan ha tipsat honom om planerna som växte fram i Sverige och som hotade hans maktposition i norra Norge (i ladejarlarnas område).

1035 var norrmännen trötta på Knuts vasaller (hans son Sven och första fru Alfifa). Einar hade med biskopens hjälp gjort den impopuläre fallne kungen Olav Haraldsson till en ikon efter sin död och svurit (på bibeln ?) att kungens lik hade utvecklat skäggväxt, vilket säkert inte var orsakat den gamle hedningen (som säkert numera var döpt, för det var vid denna tid ett måste) några samvetskval. Helgonglorian hade redan kommit på plats. Einar ville nog instrumentalisera lille Magnus och regera genom honom. Och det ville även andra, men först måste grabben hämtas hem. 1035 var pojken i alla fall inget småbarn längre, så det blev dags, innan Sven och Gyda flyttade fram sina positioner. I Norge hade de nämligen (fortfarande) ingen lobby, men vem visste vad framtiden skulle bära i sitt sköte?

Norrmännen mellanlandade i Sverige och Astrid tog med glädje emot sin styvson och förklarade för kung Anund Jakob hur hon och Einar tänkte sig framtiden i Norge.

Oj.

Anund Jakob var medveten om att Sven och Gyda ännu inte var beredda att ta över i Norge. Och Astrid var hans syster. Men Magnus var liten och Knut mäktig. Mycket kunde hända de närmaste åren, så till slut gick han med på att skjuta Svens och Gydas maktövertagande på framtiden, och istället ställa upp för sin syster och hennes styvson. Astrid höll ett flammande tal vid Hångers ting i Västergötland och västgötarna ställde upp.

Kanske hade Anund Jakob trott att Knut skulle hjälpa honom att bli av med Magnus, men innan Knut ens hann reagera på att Magnusfalangen tog över, så dog han. Nu var situationen en helt annan. För Sven kunde det kanske uppstå en öppning t o m i Danmark någon gång. Men hur som helst var han nu gift med Gyda. Vi vet inte om kyrkan hann reagera. Egentligen hade de inte fått gifta sig, för Sven var son till Ulf Jarl (som var sonson till Sigrid Storrådas bror) och Estrid (Sigrids dotter) och Gyda var dotterdotter till Sigrid. Gyda födde en son, Sven, som inte levde länge, och dog själv, antingen i barnsäng eller en kort tid efteråt. Nu var drömmen om Norge i varje fall förbi för Sven Estridsson. Han fick satsa på Danmark istället. Och med Gydas död var Anund Jakobs dilemma över. Han kunde helhjärtat stödja Sven när det gällde Danmark istället.