Ragnvaldklanen träffas hos Ingegerd i Könugård
En bild av Ingegerd och Jaroslav av en konstnär som hette Транковский, Алексей Иванович enligt Wikipedia.
Året var 1028. Den gamle Ragnvald Ulfsson Jarl av Ingermanland (och tidigare av Östergötland, även om han alltid hade tillbringat mest tid i sitt kära Västergötland) levde fortfarande och var omgift med Astrid Njalsdotter från Norge, efter hustrun Ingeborg Tryggvadotters död. Han hade precis blivit far till den lille Stenkil, som väl blivit uppkallad efter någon god vän. Gossens äldre halvbröder Ulf och Eilif Jarl hade återvänt från Sverige med svansen mellan benen, efter att de misslyckats med att försvara Uppland mot Knut den store, som till Anund Jakobs stora förtrytelse hade lagt beslag på hans myntverkstad och börjat prångla ut mynt med sitt eget ansikte på. Men där kunde han sitta. Det var ju i Västergötland som kungen trivdes bäst och där han nu höll hov.
Ulf och Eilif hade alltså återkommit till Könugård, Kiev, där de hade tillbringat större delen av sitt liv. Deras syster Astrid hade för åratal sedan blivit bortgift med Bruse Sigurdsson Jarl av Orkneyöarna, men tyvärr hade hon redan avlidit, troligen i barnsäng. Hennes son hette Ragnvald. Egentligen var det mot namngivningsreglerna att ge sin son namnet efter en person som fortfarande levde, men gissningsvis var det Bruse som inte ville missa chansen att visa förbindelsen till Ragnvald, då Astrid nu var död.
Ragnvald var vid det här laget en nybakad tonåring, som hade följt med kung Olav i exil. Bruse hade långt tidigare lämnat honom i Norge som en sorts gisslan/fosterson för att bevisa sin trohet mot kungen och nu var Ragnvald Olavs trogne vän. Även lille Magnus Olavsson, 4 år, hade följt med i exil, medan hans styvmor drottning Astrid Olofsdotter och halvsyster Ulfhild stannat hos Anund Jakob. Vad gossens biologiska mor tyckte, var det nog ingen som brydde sig om, för Alvhild var bara kungens piga. Hon hade säkert fått stanna kvar i Norge, för någon måste ju sköta städningen, även i ett övergivet slott. Möjligen var kungens lillebror Harald, säkert en kompis till Ragnvald, med på färden. En vacker dag skulle han kallas Harald Hårdråde, men det skulle ingen kunna tro i dagsläget om den spinkige och finnige trettonåringen. Finn Arnesson och några av hans bröder ska också ha följt med, och enligt en uppgift även Finn Håreksson, fast han verkar ha varit väldigt ung på den tiden. Men han kanske var en lekkamrat till prins Magnus...
Emund Åkesson och hans vän Ragnar Agnarsson uppehöll sig också i Könugård med sina krigare. De hade kommit furst Jaroslav till hjälp, när det återigen var oroligt i landet. Emund hörde på något sätt till kungahuset, men någon fullvärdig medlem skulle han nog aldrig bli. Hans mor hade varit gamle kung Emunds frillodotter och genom henne hade pappa Sigurd lyckats bli jarl av Västergötland, efter att Ragnvald Jarl och hans far gjort sig omöjliga där. Tack och lov för Ragnvald att Ingegerd hade ställt upp för honom och gett honom Ingermanland vid Finska Viken att styra över, när Olof Skötkonung varit så otacksam mot sin släkting...
Kung Olav hade förstås tagit sig till Ryssland via Sverige. Knut och Håkon Eriksson Ladejarl hade blockerat hans skepp, så enda flyktmöjligheten hade varit via Kölen. Det var ett bakslag att finna Uppland ockuperat av kung Knut, så kung Olav hade fått vila upp hos Sigtrygg i Närke, äldre bror till Emund Åkessons fosterson Ingvar. Denne hade tiggt och bett om att få följa med och kriga i Ryssland, men Emund hade sagt till honom att det säkert skulle komma fler möjligheter... Sigtrygg var även fosterbror till Sven Jarls son Sverker Karl. Det var förstås lite kymigt, men lyckligtvis var Sverker ute och härjade med ett gäng glada islänningar. Han skulle inte ha uppskattat att vara tvungen att umgås med Olav, som ju besegrat hans far, Sven Jarl, vid Nesjar och jagat hans familj i exil. Sigtrygg ville dock gärna göra kung Anund Jakob en tjänst, som var god vän och svåger med kung Olav. Han hade tagit god hand om drottning Astrid och hennes lilla Ulvhild och sett till att de kommit fram ordentligt i Västergötland hos Anund Jakob, medan Olav och hans mannar fått skeppslägenhet till Ryssland.
Kung Olav var överlycklig att få träffa furstinnan Ingegerd igen. De hade en gång varit förlovade och skickat kärleksbudskap till varandra. Ingegerd hade broderat en vacker mantel till Olav i fästmansgåva, innan hennes far, Olof Skötkonung, hade brutit förlovningen. Nåväl, Olav hade gift sig med Ingegerds halvsyster istället, men han var rätt så nöjd med att ha lämnat Astrid i Sverige. Hon hade visserligen gärna velat komma med och träffa Ingegerd, men Olav ville ha det nöjet själv. Med frun med på resan hade han aldrig fått inspiration till denna kärleksdikt till Ingegerd:
fager ganger føre
kostelig byrde: kvinden
med klare øine
– Al min ro har de røvet,
hver har sin synd at bære –
Venlig satt hun paa hesten,
tvang den i trav over tunet.
Før var hun – mænd det mindes –
lik det frodige, fagre
træ som trives og trofast
blomstrer aar efter andet.
Braatt er det bleknet i Gardar,
træets lysende løv, –
endda den altid er vakker,
panden, den guldbaand-prydede.
En riktig poet var han, kungen, det får man väl säga. Ja, så var läget i Kiev år 1028. Jaroslav hade erbjudit Olav att bli kung av Bulgarien, men Olav hade utbett sig betänketid. Och då hände det fantastiska: Håkon Jarl drunknade, bara ett år efter att han fått makten i Norge av Knut! Det måste vara en gudomlig fingervink! Olav blev eld och lågor över att åka hem och ta över.
