Kungar och ungar

Harald Blåtand, målning i Roskilde domkyrka (1500-tal)

För en härskare var det viktigt att bli far till lagom många barn av rätt kön och ibland med rätt mor. Vid tingets kungaval bestämdes i princip vilken av eventuella sökande som förfogade över bäst meriter. Ju kungligare och närmare släkt desto bättre. En del blev diskvalificerade p g a dåligt rykte, som Styrbjörn t ex. Det kunde också hjälpa om man mutade valkommittén, vilket flera norska intressenter gjorde.

Vad som var lagom berodde på... Harald Hårfagre av Norge satsade stort. Han behövde många döttrar för att kunna gifta bort dem med jarlar, som därigenom hörde till familjen. Söner hade han snarare för många av, men han gick väl och trodde att det skulle ordna sig genom att han redan från början informerade dem om vilken son han ville ha till tronföljare, nämligen den ende sonen till en kungadotter, Erik. Egentligen spelade det ingen större roll om kungens barn var födda utom eller inom äktenskapet, bara han erkände dem.

För många söner innebar en risk för att de skulle slå ihjäl varandra i maktkampen som följde efter faderns död, för få söner att arvsföljden riskerades. Ibland kunde två söner vara en för mycket, ibland räckte de inte till.

I den danska kungafamiljen var de ytterst stolta över att de hade lyckats hålla familjen så blåblodig. De hade satsat stenhårt på att gifta bort sina döttrar med kungligheter och bara hålla sig till sin drottning för att undvika oäktingar av låg börd. Det var därför som Harald Blåtand var så fruktansvärt irriterad över Sven Tveskäggs blotta existens. Han gav Palnertoke skulden för ungen. Troligen hade hans gamla ärkefiende supit honom full och egenhändigt bäddat ner honom med sömmerskan Åsa. Det hade väl ordnat sig om han hade lyckats få en kunglig son också, men, men...

Harald själv var den yngre sonen. Föräldrarna hade planerat att Knut, den äldre brodern, skulle vara den som enade Danmark enligt överenskommelsen. Knut uppfostrades i östra Danmark av moderns släkt. Troligen gifte han sig där med en kusin. Han fick en son, Guld-Harald, som var nästan vuxen när fadern dog, och som senare gifte sig med en exotisk skönhet, som man inte vet så mycket mer om. Men Knut, landets förhoppning föll innan han hann bli kung, för pappa Gorm blev gammal och sönerna Knut och Harald var tvungna att sysselsätta sig med något under tiden. De åkte till England i gammal fin tradition, för de ansåg att en av dem borde vara kung i Jorvik. Troligen Harald... Och där träffades Knut av en pil och dog. Harald hade fortfarande inte gift sig, men nu blev det bråttom och han tog nog med sig Gunhild, en avlägsen släkting från England som framtida drottning. Ett par år senare var Harald kung och far till Tyra och Gunhild. Vid den andra dotterns födsel dog drottningen och efterlämnade bara sitt namn. Därefter gifte Harald Blåtand så snabbt som möjligt om sig med Tova av obodriterna. Han måste se till att få en son innan Sven blev stor. Ibland sägs det att det är okänt om Tova fick något barn, men det verkar vara rätt så klart att hon fick en dotter som gifte sig med Torgils Sprakalägg. Hennes släkting Estrid av obodriterna gifte sig senare med Olof Skötkonung. Sven Tveskägg kallade sin dotter med Sigrid för Estrid, så troligen hette Tovas mor och även hennes dotter Astrid. Därefter blev det inga fler barn, och förutom misstaget vid namn Sven inte några söner överhuvudtaget. Harald Blåtand försökte två gånger fixa sig svärsöner som möjligen kunde ärva tronen, men det fungerade inte. En gång var det nog Palnertoke som försökte dra till sig tronen genom att gifta ihop sin son Pallig med kungadottern Gunhild - hur han lyckades med det, kan man ju fundera på. I varje fall blev Sven så småningom kung. Sven som hade blandade anor... Och visst, hans första fru var en polsk prinsessa, men därefter trumfade makten blodet.

Sven Estridsson som själv halkat in som kung via kvinnolinjen brydde sig inte ett dyft om blåblodighet. Vid denna tid var det enligt kyrkans regler bara barn födda inom äktenskapet som gällde, men eftersom Sven inte hade några överlevande barn inom äktenskapet, så fick det kvitta.

I Sverige var bristen på söner ofta ett problem. Vad som hände med Erik Segersälls söner, bortsett från Olof Skötkonung, vet man inte. Egentligen borde han ha haft en äldste son som hette Emund, och i varje fall hette hans yngste son så, men vart han tog vägen är rätt osäkert. Olof Skötkonung gifte sig först med Edla från trakten från Finska Viken och fick Emund (Gamle) och Astrid med henne. Att han sedan gifte sig med Estrid av obodriterna av politiska skäl är en sak, men att han utsåg hennes son Anund Jakob till tronföljare, och även ansåg Ingegerd för mera värdefull än hennes äldre halvsyster Astrid, är en annan. Många tror att det beror på att Estrid var döpt, men inte Edla. Fast det skulle ju ha gått att fixa till, framför allt som att Olof själv inte var döpt vid denna tid. Emund och Anund tycks ändå ha kommit överens. Men de hade ett gemensamt problem. De fick inga söner, varken inom eller utom äktenskapet.

Anund Jakob var gift, men Emund förblev ogift tills det blev klart att Anund Jakob inte skulle få en arvinge. Då gifte han sig, men någon son fick han ändå inte. Därmed fanns det under flera år inget säkert kort. Det uppstod maktkamper i tomrummet som uppstod efter Stenkils död (Anund Jakobs svärson och Emunds styvson). Ja, det var trassligt.

På Orkneyöarna regerade en jarl som en sorts kung, för så långt från Norge kunde han göra som han ville, och där visade det sig att brodermord sågs som en lämplig lösning för att komma till makten. Den stackars Ragnhild Eriksdotter, som av källorna anses som det ondas upphov, var den som skulle ge legitimitet till nästa jarl, och nästa... så det var kring henne den blodiga dansen gick. Inte så trevligt, varken för henne eller hennes son.

Harald Hårfagre av Norge hade som sagt haft många söner, och hans son Erik Blodyx och dennes drottning Gunhild, syster till Harald Blåtand, hade också många söner och bara en dotter, som man vet, Ragnhild på Orkney nämligen. Men de föll, den ene efter den andre, i olika maktkamper och bråk. Dessutom hade Erik fått lämna Norge nästan direkt efter faderns död, så makten fick de återerövra. Hans lillebror Håkon den Gode regerade under lång tid i Norge, men troligen var Håkon inte gift och några söner fick han inte, bara en dotter, Tora. (När Håkon dog fick Blodyxsönerna till slut makten i Norge, men den kunde de inte hålla länge.) 

Tja, så var det med kungar och ungar.