Sigurd och Håkon - den hedniske jarlen och den kristne kungen

 

Håkon den Gode och bönderna vid blotet på Möre. Del av en bild av Peter Nicolai Arbo (1831 - 1892).

Relationen mellan den hedniske jarlen i norr - känd för sitt blotande - och den kristne vikingakungen som gått i klosterskola i England kan fortfarande fascinera. Håkon den gode, också kallad Adalsteinfostre, var nog faktiskt den ende norske kungen under slutet av vikingatiden/tidig medeltid som verkligen hade kunskap om den kristna tron och utövade den. Jag reserverar mig för Erikssönernas kunskap. Möjligen satte kung Adalstein även en eller annan av dem i skolan under deras uppväxt i York, men särskilt fromma ska de inte ha varit. Den berömde Olav Tryggvason var snabbdöpt och inte heller Olav den helige var särskilt bildad i teologiska spörsmål. Under lång tid hade Sigurd Jarl och hans skyddsling kung Håkon ändå ett mycket bra förhållande.

När Harald Hårfagre, far till otaliga barn med många kvinnor, var ganska gammal gjorde han en lång och mager flicka som hette Tora med barn. Hennes pappa var en ståndsperson, men hon verkar ha vuxit upp med sin mamma på en gård på ön Mostar. Hennes (halv-)bror Torleif, en yngre son utan större förväntningar på ett arv, var mycket klok och kompetent och blev snart kungens högra hand när det gällde lagfrågor. Kung Harald installerade honom på en gård i närheten av Sigurd Jarls gård. Sigurd var nästan lika mäktig som kungen i sin del av landet, men han accepterade att spela andrafiolen.

Tora var på väg norröver. Möjligen ville hon föda sitt barn hos sin bror Torleif, men hon kom aldrig fram till Melhus, som låg längre in i fjorden. Skepparen insåg att de inte skulle hinna dit och lade till vid Lade hos Sigurd Jarl. Det sägs att hon födde barnet på kajen, men det kan ju vara en överdrift. Sigurd Håkonsson Jarl var gift med Bergljot, som var av fin familj, men hittills hade de inte fått några egna barn och kan mycket väl ha gett upp hoppet. När den lille kungasonen föddes oväntat hemma hos Sigurd kände han sig ansvarig och gav honom sin fars namn, Håkon, som egentligen skulle ha sparats till den egna sonen. Jarlen lovade att ta hand om pojken. Det var ett bindande löfte, som han tänkte hålla. Och det gjorde han.

Kung Harald Hårfagre hade redan lämnat över en del av makten till sin son Erik, som var lika hård mot folket som sin far, men dessutom redan hade börjat göra sig av med en del av sina konkurrerande bröder. Visserligen var Erik kungens favoritson, men han kanske inte var helt blind för vad sonen, som redan kallades Blodyx skulle kunna ta sig till med sin yngste lillebror när fadern var borta. Så när Håkon var en åtta, tio år skickade kung Harald iväg honom till kung Adalstein av England, som även hade några andra utländska kungasöner i sin vård. Håkon fick en bra utbildning på alla områden, även vad det gällde politik. Han fick lära sig fördelen med ordentliga lagar och att förtryck inte alltid är den bästa metoden. Framför allt fick han en kristen fostran, som han tog på allvar. En gång skulle han kristianisera Norge. Det var hans mål i livet. När Håkon var femton år dog kung Harald hemma i Norge och kung Erik skulle enligt planerna ta över på allvar. Men missnöjet var stort hemmavid. Redan hade många norrmän drivits ur landet av kungens hårdhet. Skulle det aldrig ta slut på eländet?

Nu utrustade den engelske kungen ett skepp och skickade hem femtonåringen med uppdraget att avsätta Erik och göra Norge till ett kristet land. Skeppet styrde kosan direkt till Sigurd Jarl, som hade lovat att ge Håkon allt sitt stöd. Till detta hör att Sigurd var en 100%-ig hedning och en fanatisk blotare. När Håkon kom hem skickade Sigurd bud vida omkring om att han hade fått fram en konkurrent till den impopuläre Erik. Håkon reste omkring i landet och kampanjade. Hans vallöften var oemotståndliga och och han vann genomgående tingens röster. Kung Erik insåg att han inte hade någon chans och gav sig av utan strid.

Nu började en god tid för Norge. Håkon var faktiskt en bra kung. Han hade också mycket hjälp av sin morbror Torleif med lagarna och av Sigurd Jarl med allt annat. Vid Håkons ankomst hade Sigurd och Bergljot äntligen fått ett barn, en son, som också fick heta Håkon. Ja, kung Håkon gav landet tur! Under de närmaste åren var också vädret och skörden bra. Nästan allt var fantastiskt, utom att Håkon började få dåligt samvete, för att han inte lyckades omvända norrmännen. Och sedan dog den engelske kungen utan att få uppleva att Håkon hade utfört sitt överenskomna uppdrag. Kung Håkon skämdes och krävde bot och bättring av norrmännen.

- Ni ska låta döpa er, sa han och förklarade vad det skulle innebära.

- Va? sa norrmännen. Har vi inte religionsfrihet i det här landet? Vill du verkligen hindra oss från att jobba på söndagar? Hur ska vi då få in skörden? Det är ju vi som står för lunchen för arbetarna. Ska de inte få någon lunch på söndagar? Och vad tror du att slavarnas fackförening säger om de inte får kött på fredagar? Nej, det kan du glömma!

Det blev ett fasligt bråk och Sigurd Jarl, den gamle hedningen, var tvungen att försöka blidka folket.

- Han menar ju inte så illa, förstår ni väl...

Hädanefter såg norrmännen mycket mera kritiskt på kungen. Det var egentligen dennes uppgift att sköta blotandet, men i o m att Sigurd var så förtjust i det, så var det ingen som hade tänkt på att kungen hade smitit från jobbet. Men nu såg de att han inte ens satt i samma rum som de och åt under offerfesten. Han fuskade!

Från denna stund krävde bönderna att kung Håkon skulle smaka på hästköttet, som kyrkan hade tabubelagt. Håkon slog ifrån sig med båda händerna.

- Men ät en bit hästlever för all del!

- Ta en sked soppspad!

- Slicka på fettet!

- Nej, nej, nej, sa Håkon.

Men bönderna ville inte ge med sig. Till slut sa Sigurd till Håkon att han var tvungen att kompromissa, annars skulle de slå ihjäl honom.

- Du måste andas in ångan från grytan, sa han och ropade:

- Titta, kungen andas in ångan från hästsoppan!

Då lade Håkon en handduk över ångan för att inte belasta sin odödliga själ. Men han var inte särskilt lycklig över kompromissen, och det var inte bönderna heller. Alla tyckte att de hade förlorat.

- Nu åker jag hem och mobiliserar och sen ska de här bönderna få se på annat, hotade han Sigurd, innan han i vredesmod seglade bort.

Sorgset såg Sigurd att kungen satte sitt hot i verket. Själv mobiliserade han också för säkerhets skull. Om kungen anföll, då minsann, ja vadå? Sigurd satt i en väldig knipa.

Men innan Håkon hann anfalla de hedniska bönderna i norr hände det något annat. Från Danmark kom hans föregångares söner, Erikssönerna, och försökte inta Norge. I detta läge bad Håkon Sigurd om hjälp. Han motiverade de hedniska bönderna, som precis innan hade velat slå ihjäl kungen, att solidariskt ställa upp och jaga bort fienden. Flera gånger anföll de envisa bröderna, men Håkon och hans hedningar var starkare.

Vid det sista anfallet vände sig en av de danska krigarna om vid flykten och sköt av en pil, som träffade kungen. Det verkade inte så farligt, men såret slutade aldrig blöda. Till slut insåg alla att kungen skulle dö.

- Om jag dör, sa Håkon, så vill jag att ni hämtar tillbaka Erikssönerna, för dels är de arvsberättigade, men framför allt så är de döpta!

När Sigurd fick höra att kungen hade dött och önskat sig att de fiender de hade jagat bort hela tiden skulle ta över, istället för att utlysa nyval, bara för att de var kristna, blev den gamla hedningen djupt deprimerad. Han kände sig sviken. Dock var han en försiktig och diplomatisk person. När den nya kungamakten kom - bröderna Eriksson och deras mamma, änkedrottning Gunhild - betalade han plikttroget sina skatter och skickade hälsningar, men tackade nej till en personlig träff. 

Håkon den Gode ska för övrigt också ha varit ett slags fadder åt Sigurds son, den femton år yngre Håkon, men om deras förhållande hör man inte mycket. Håkon Sigurdsson var också en övertygad hedning.

Drottning Gunhild och hennes söner var inte nöjda med Sigurds bristande entusiasm. Han behövde inte sörja Håkons svek särskilt länge, innan de befriade honom från sitt jordiska lidande. Och därmed inleddes en lång maktkamp mellan kungarna och Håkon Sigurdsson.