Nationalstater eller ej...

 

Karta av Richard Andree från 1896

"Den allra största myten är Sverige, att Sverige alltid har funnits som den här nationalstater. Många tror det fortfarande. Sverige och svenskarna, så som vi definierar dem i dag, har bara funnits i 100 år."

Den här allmänt spridda åsikten som här representeras av det kända citatet av Dick Harrison kanske är rätt i o m den ditpillade brasklappen "som vi definierar dem idag", men den leder till att man tror att länderna inte fanns förr. Det är det intrycket som förmedlas och som diskuteras på nätet, och som inte dementeras av dem som har yttrat sig som ovan. Länderna (nationerna) fanns dock som kärnländer. Visst, gränserna var flytande, men folk visste om de var norrmän, svenskar eller danskar. Det är ju bara att läsa de gamla sagorna.

Klanerna kunde visserligen försöka lägga områden under sig, men utan stöd från de nordiska storbönderna (odalbönderna) som visste varifrån de kom och vad de hade gemensamt var det inte lätt. Inte lika svårt tycks det ha varit i feodala samhällen, som Normandiet och Gårdarike. Samtidigt behövdes det bara en generation för en viking att bli integrerad. Tacksamt tog vikingarna i Normandiet till sig informationen att man inte behöver lyssna på bönderna om de är tillräckligt kvästa. Snabbt blev vikingar med hjälp av legosoldater mäktiga i öster. Men utan att märka det uppgick de på kort tid i landets kultur. Furstinnan Helgas son Svietoslav var ingen viking, även om hans egen son Vladimir hade uppfostrats nordiskt av farmor och kanske kunde räknas som en. De normandiska vikingaättlingarna kunde inte kommunicera med sina danska och dansk-engelska kusiner utan tolk. Förstod de vad engelsmännen skrek åt dem i Hastings?: Ut, ut, ut! (Ja, det kanske inte var så svårt.)

Man ser t ex på kungavalet att kandidaterna skulle ha rätt kvalifikationer från rätt land för att kunna hävda sig, d v s så långa plus inhemska kungliga anor som möjligt. Tingets uppgift var att skilja agnarna från vetet. Det var inget fritt val. Bara i vissa fall frångick man den här principen, som med Styrbjörn av Sverige, som i hemlandet fick ge upp sin kandidatur, trots att han var kvalificerad. Därför var den blåblodiga Tyra av Danmark tillsammans med sin och Styrbjörns danskfödde son en farlig konkurrens för Sven Tveskägg som bara var till hälften kunglig, om än helt dansk när det gällde makten i Danmark. Låt vara att hon behövde en mäktig allierad - Olav Tryggvason - som i sig själv, som norsk, inte var kvalificerad, men kunde hålla platsen under sin livstid till Torgils Styrbjörnsson. Den bedömningen var dock upp till tinget, men inte alls utesluten.

Håkon Jarl ställde en gång frågan till Harald Blåtand: Vad tror du danskarna har lättast att acceptera, att din norske systerson eller din danske brorson blir undanröjd? Den norske Håkon visste svaret.

Men Erik Segersäll eller Olof Skötkonung från Sverige, som erövrat Danmark och jagat ut Sven Tveskägg, kunde i princip inte alls ha bekräftas av tinget. De ägde absolut inga danska kungliga anor, även om de var kungliga. Men i allians med den danske Sven (genom äktenskapet med Sigrid), så skulle den svenska kungligheten ge den halvkunglige Sven mera legitimitet och sig själv fortsatt inflytande. Naturligtvis gällde tingens åsikt ingenting vid ett våldsamt övertagande, men på lång sikt hade en sådan kung svårighet att hävda sig. Olav Tryggvason hade dödat Håkon Jarl, drivit hans söner på flykten och hade stort stöd, men ändå ifrågasattes han när det hade lugnat ner sig. Var han verkligen av kunglig norsk stam? Man ville inte ha en utlänning över sig och ingen uppstickare. Gedigen inhemsk bakgrund var vad man ville ha, och då var det klart att definitionen av inhemsk var känd.