Helgas sista insats

 

Det finns funderingar på om liljestenarna har ett samband med handeln österut.

Helga (Olga, S:a Helena) av Könugård (Kiev) blev tidigt änka och kämpade för att hålla ihop riket för sin son skull. Därför tackade hon nej till alla friare, för vid ett äktenskap skulle sonens chans att ta över minska. Svjatoslav visade ingen större tacksamhet. Knappt hade han blivit myndig, d v s blivit 15 - 16 år, så rev han åt sig makten från mamma, som under hans barndom byggt upp en välfungerande infrastruktur och varit en mycket kompetent regent. Svjatoslav hade visserligen uppfostrats och utbildats av Helgas nordiska samarbetspartner, men han verkar inte ha haft mycket nordiskt i sig. Han beskrivs av samtiden som klädd på östeuropeiskt sätt och hans religion var varken nordisk eller kristen utan rysk. Det är tveksamt om hans kunskap i den s k danska tungan var särskilt stora. Helga hade nog inte haft mycket tid att ge honom hemspråksundervisning. Det verkar ha varit annat med barnbarnen.

Svjatoslav hade barn med flera kvinnor, som Helga fick uppfostra. Det var väl det enda han lät henne göra efter att han hade kommit till makten. Den unge fursten lyssnade inte på mamma. Han visste allting bättre. Och han blev specialist på pyrrhussegrar. Särskilt hårt drabbades hela Europa och Asien av hans seger över khazarerna, ett framgångsrikt folk av köpmän, som av någon anledning konverterat till judendomen (bakgrunden skulle vara intressant att få veta). Svjatoslav ville alltså ta över den lukrativa öst-väst-handeln och besegrade khazarerna. Vad han inte insåg var att alla nomadstammar i hela riket skulle ta chansen att mopsa sig. Hittills hade khazarerna hållit rövarna i schack. Nu överföll de alla karavaner, tills det helt inte lönade sig med någon handel. Köpmän från när och fjärran gav upp. Även handlande vikingar slutade komma. Det var bara äventyrslystna kämpar som reste österut för att få rikedom och ära. När handeln tog slut blev alla nomaderna besvikna, och speciellt bulgarerna förlade sig på att angripa Miklagård istället. 

- Det fixar jag, sade Svjatoslav och kom gärna till undsättning när kejsaren klagade.

Hur det gick kan vi ta senare. Den här berättelsen handlar om när Helga och civilbefolkningen blev lämnade ensamma kvar i Könugård, medan Svjatoslav var ute och slogs på annat håll. 

Helga hade varnat Svjatoslav för att dra bort sina försvarsstyrkor från huvudstaden.

- Ni har väl murar, sa fursten. Förresten lämnar jag kvar min bästa kompis Pretich med några soldater och murväktarna. Gnäll inte, morsan!

Tja. En vacker dag, när Pretich hade tagit med sina soldater på en ridtur utanför staden anföll petjenegerna. Stadsväktarna stängde snabbt stadsportarna. Könugård var nästan ointaglig, men staden gick att belägra och svälta ut, så det var det som petjenegerna satsade på. Det var ett svårt läge. När Pretich kom tillbaka kom han inte in i staden igen. Han satte upp sitt läger på andra sidan floden och hoppades på att Svjatoslav skulle komma hem snart. Befolkningen satte sin tillit till Helga. Det första hon gjorde var att förstärka murvakten med diverse civilister med kvastskaft. På långt håll såg de unga flickorna och gamla gubbarna ut som soldater med spjut och avskräckte petjenegerna från ett anfall. Men snart började maten ta slut. De slaktade alla djur inom stadsmurarna, men de räckte inte långt. Små barn svalt. De första hungrande dog. Och varken Pretich eller Svjatoslav gjorde någonting. Helga insåg att fler av befolkningen skulle kunna överleva om de gav sig, än om alla svalt ihjäl.

Helga fick höra talas om en liten pojke, som talade petjenegernas språk och var en fena på att simma. Hon gav honom ett ytterst viktigt uppdrag. Han skulle ta sig igenom fiendernas läger och framföra ett meddelande till Pretich på andra sidan floden. I skydd av mörkret lyckades de släppa ut pojken, som långsamt sländrade genom det fientliga lägret och låtsades att han hade blivit utskickad av sin herre att leta efter en bortsprungen häst. När han kom till floden dök han i och simmade under vattnet så långt han kunde tills han kom utom skotthåll. Andfådd klättrade han upp på andra sidan och framförde sitt ärende till Pretich.

- Vad säger du? sade Pretich. Tänker Helga öppna portarna för fienden? Då kommer de att döda Svjatoslavs söner! Och då kommer Svjatoslav att döda mig! Ojojoj, jag måste göra något.

Nästa dag såg petjenegerna i gryningen hur båtar satte över till deras sida och triumferande trumpetstötar ekade från borgmurarna. Murvakten måste uppifrån ha sett att Svjatoslav var på väg, tänkte de. Nere från strandkanten kunde de förstås själva inte se långt. Nu kom Helga ut ur staden. Porten stängdes snabbt efter henne. Hon gick orädd undsättningen till mötes. Petjenegerna fick panik.

- Rädda sig den som kan, skrek de och gav sig iväg. Svjatoslav var en fruktansvärd fiende, det visste alla. Bara kommendanten var kvar. Långsamt gick han Helgas undsättning till mötes och bugade sig för henne och Pretich.

- Har jag äran att tala med Svjatoslav? frågade han.

- Nej, men han är på väg, sade Pretich.

Som en respektfull gest bytte den fientlige kommendanten och Pretich vapenrockar. Sedan begav sig kommendant iväg.

- Nu ser du till att skicka ett budskap till Svjatoslav att han genast kommer hem, sade Helga till Pretich, annars kommer petjenegerna tillbaka. Och bär in alla förråd och varenda pryl ur deras läger i staden. Folk håller på att svälta ihjäl!

När Svjatoslav sent omsider kom tillbaka var Helgas krafter uttömda. Hon låg på sin dödsbädd.

- Jag måste bara jaga bort bulgarerna från Miklagård, sade Svjatoslav, så jag måste sticka igen, men det ska väl gå snabbt.

Helga grep hans hand.

- Nej, sade hon, lova att du inte lämnar mig och barnen mer. Inte så länge jag lever.

Svjatoslav suckade.

- Okej då, sade han. 

Den 11 juli 969 dog furstinnan Helga. Svjatoslav fortsatte på sin inslagna väg. Inom tre år var även han död. Hans dåliga omdöme var främsta orsaken. Petjenegerna tillverkade en dryckesbägare av hans skalle, så de hade något att skåla med. Och de tre sönerna var tillräckligt gamla för att börja kriga med varandra. Men det är en annan historia.