Egil Skallegrimsson - driven av svartsjuka

 

Egil var en osedvanligt stor och grov man, aggressiv och anskrämlig, som bärsärkarna och halvtrollen på sin fars sida, till skillnad mot sin äldre bror Torgils som var normallång och trevlig att se på och umgås med. I deras föräldrahem på Island växte även en fostersyster som hette Åsgärd upp. Torgils var bra mycket äldre än de andra barnen och ute på äventyr under deras uppväxt. Som äldste son var det han som skulle ärva gården. Egil var kanske mer begåvad än Torgils - redan som treåring kunde han dikta - men han var ytterst lättkränkt och hade ställt till en större släktfejd på Island, genom att slå ihjäl en kamrat som besegrat honom i bollspel. Inte för att hans pappa var mycket bättre. Skallegrim hade vid ett annat tillfälle förlorat i bollspel mot sin son och hade slagit ihjäl Egil, om inte en Torgärd Bråk, hans livegna barnflicka, som var den enda som var tillräckligt stark för att ta hand om pojken när han var liten, hade gått emellan. Egil älskade sin barnflicka och glömde henne aldrig. När hans första dotter föddes fick hon namnet Torgärd.

Av sagan framgår inte när Egil upptäckte sin kärlek för sin fostersyster Åsgärd. Möjligen var det inte förrän när hans bror Torgils avslöjade att han skulle gifta sig med henne. Egil älskade även sin bror. I alla fall ansåg han det. Men som äldre bror kände sig Torgils alltid ansvarig för Egil. Egentligen hade han inte velat ta med sig brorsan till Norge, när Åsgärds far bett honom segla över med flickan när hon blev giftasvuxen, för Egil uppförde sig inte ens respektfullt mot sin far. Men så blev det ändå, och Torgils som friade till Åsgärd via hennes far, hade ingen aning vad för känslor detta väckte i Egil.

Egil Skallegrimssons saga handlar om Egils hjältedåd och är späckad med hans dikter. Han var en otrolig kämpe med mäktiga fiender i Norge och mäktiga vänner i England. Det beskrivs hur han ställde upp för sina vänner och hur brutalt han behandlade människor som ställde sig ivägen för honom. Men det finns även en annan nivå i sagan, där det berättas om hur hans svartsjuka drev honom.

På morgonen skulle hela bröllopssällskapet segla i smyckade båtar till Åsgärds fars gård för att fira. Egil hade legat vaken hela natten och plågats av sin olyckliga kärlek, som han inte kunde nämna för någon. Så mycket visste han (egentligen), att han inte fick stå i vägen för sin brors lycka. Fast om han var med på bröllopet, så visste han inte om han skulle kunna behärska sig. Och så mycket självkännedom hade han (just då) att han visste, att han skulle kunna förstöra bröllopet. Det hade inte heller gjort till eller från om han hade förklarat sin kärlek till Åsgärd, för det var tydligt att hon älskade Torgils mera (inte för att hon hade särskilt mycket att säga till om, så hon hade ju tur med sin fars val), och framför allt hade han ingenting att erbjuda en kvinna. Det skulle dröja många år innan han skulle kunna gifta sig. Han skulle inte ärva gården, utan bli tvungen att få ihop en förmögenhet själv. Och hittills hade han inte varit ute i viking på allvar, så ung som han var.

Egil bestämde sig för att spela sjuk. Det gick över förväntan, med tanke på att han aldrig hade varit sjuk i hela sitt liv. Torgils var allvarligt oroad och ville nästan ställa in bröllopet, men till sist fick Egil iväg honom. När båtarna hade försvunnit utom synhåll dröjde det inte länge förrän Egil höll på att dö av tristess i sjuksängen och gick ut på gården. Gästgivarens förman höll på att förbereda en avresa.

- Vad ska ni göra? frågade Egil.

- Vi ska driva in skatter hos bönderna, sa förmannen, ska du hänga med? Det kan alltid vara bra att ha en beväpnad extra man med vid sådana tillfällen.

- Visst, sa Egil och sprang in och hämtade sina vapen.

De var ute hela dagen och framåt eftermiddagen drog ett oväder upp. De rodde i timtal i motvind och blev genomblöta och kalla av regn och vågor. Snart skulle de bli tvungna att ge upp. Då ropade förmannen att han kände igen ön de närmade sig. Han visste vem som bodde där. Bonden Bård skulle säkert låta dem sova över och värma upp sig. Alla roddarna blev uppmuntrade och kämpade sig fram till stranden. Det hade redan börjat skymma. Bonden mötte dem redan på stranden och ropade glatt till dem. Sedan såg han vem det var och såg förbryllad ut.

- Var så hygglig och låt oss stanna över natt, sa förmannen. Vi är genomfrusna och törstiga.

Egil kunde se hur bonden tänkte. Till sist sa denne:

- Visst, visst, snabba er bara upp på land. Det är bäst att ni sover över i det gamla långhuset därborta, så får ni lugn och ro, för ni vill säkert lägga er och sova tidigt. Vi kommer över med mat så snart vi kan.

- Varför kan vi inte sova i det nya huset? viskade Egil till förmannen. Vad är det med honom?

- Äh, sa förmannen, det fattar du väl att han inte kan ha torra kläder till oss allihop. Tror du att hans kvinnor vill ha en massa nakna karlar drällande i storstugan? Vi får krypa ner i halmen och värma oss i den gamla stugan.

De gick in i det gamla huset och hängde upp sina våta kläder över balkarna. Bonden kom med filtar och halm och tände upp en brasa. Snart kom drängar och släpade bordsskivor och pigor med en stor soppkittel och en massa kannor.

- Alltså, jag är hemskt ledsen, sa bonden, men ölet är slut. Ni får dricka kärnmjölk och vassle, för vi har ystat.

- Det gör absolut ingenting, sa förmannen. Vi är tacksamma för att vi får stanna här!

Egil sa ingenting, men han tänkte desto mera.

Roddarna hävde i sig mängder av kärnmjölk och vassle och skedade i sig soppan. De var enormt törstiga och hungriga efter allt saltvatten de hade fått i sig. Det ångade av kläderna som hängde på tork över balkarna.

Men nu kom bonden tillbaka och såg fåraktig ut.

- Äh, alltså, sa han, kungen har händelsevis kommit på besök och när han hörde att ni skulle sova över i det gamla huset, så sa han att ni skulle komma över. Finns det hjärterum så finns det stjärterum, som man säger.

Roddarna var eld och lågor. Där det fanns en kung fanns det även öl. Det var en norsk naturlag. De slet på sig sina fuktiga kläder och marscherade över till den andra stugan. Mycket riktigt. Där fanns det öl. Kungen skålade för dem och roddarna drack. Men kombinationen stora mängder surmjölk och ännu större mängder öl verkar inte vara särskilt nyttig - även i en annan historia i Egil-sagan ser man det tydligt - och snart måste roddarna illamående rusa ut. I bästa fall hann de ut. En del kom inte ens så långt. Egil var mycket misstänksam och fick en känsla av att de hade blivit förgiftade. Det tänkte han inte acceptera och sa bonden sin mening.

- Nu ska vi inte börja tjafsa, sa bonden, drick du bara!

- Jaha, varför fanns det inte öl förut då?

Nu blev bonden sur. Egil tyckte bestämt att han förgiftade ölet han hämtade. Förmannen drack och föll samman. Egil stöttade honom och drog sig mot dörren, dit ljuset inte nådde. Bonden följde efter med ölstopet och krusade.

- Men ta en klunk till!

Då drog Egil fram sin kniv och stack ner honom. Sedan släppte han förmannen och rusade därifrån, hämtade sina vapen och prylar ur det andra långhuset och sprang för sitt liv. Det dröjde ett tag innan någon lade märke till vad som hade hänt i mörkret, men då delade kungen upp alla män att söka efter honom. De sökte hela natten efter honom på ön. Stormen hade bedarrat. Varje gång Egil kom ner till någon av bryggorna, stod det folk och passade på båtarna, så han inte kom åt dem. När gryningen kom såg han att han var på ett näs och att det inte var långt till en annan liten ö, där det gick boskap och betade. Egil gjorde ett bylte av sina vapen och simmade över dit. Han höll sig gömd där hela dagen, för det dröjde innan de kom på att söka där. Slutligen kom en båt med tolv man för att kamma igenom ön. De delade upp sig i fyra grupper. Tre grupper strövade omkring på ön och en grupp vaktade båten. Inte för att någon anade att Egil var där. De trodde att han hade drunknat. Men Egil smög ner till båten och överrumplade vaktmanskapet och rodde iväg. Det kan inte ha varit så lätt att ensam ro en tolvmannabåt. Det tog två dagar innan han var hemma på den gård, där han och Torgils gästade. Förmannen och de andra hade kommit hem för länge sedan och berättade för familjen vad Egil hade gjort. Torgils såg från sin brud till brodern och suckade djupt.

- Ja, du kan i varje fall inte stanna kvar i Norge, sa Torgils till Egil. Och inte jag heller, för någon måste ju ta hand om dig. Var det nödvändigt att slå ihjäl en av kungens vänner?

- Ja, han kränkte mig, sa Egil.

Nu började en lång odyssé. Egil och Torgils höll sig undan och plundrade i Östersjön, tills de kom på att de skulle söka tjänst hos den engelska kungen. Torgils fick aldrig något familjeliv. Åsgärd var ju trygg och säker hemma, men Egil behövde sin storebror, trodde den ansvarstagande Torgils. Så småningom var Egil en fullfjädrad krigare, minst lika bra som Torgils. Den engelska kungen behövde hjälp mot angripare från Skottland. Det var ett fruktansvärt slag. Torgils och Egil utförde det ena hjältedådet efter det andra. Men när kvällen kom var Torgils död och Egil sörjde honom häftigt. Efter begravningen sökte han upp kungen och krävde kompensation för sin bror. Kungen gav honom en ring, en rock och kistor med silver och sa att det var till fadern. När vintern var slut hade Egil inte varit hemma på åratal och började fundera på hur Åsgärd hade det. 

- Jag måste hem och ta hand om min brors änka, sa han till kungen och gav sig av.

- Jaha, sa Åsgärd, nu passar det att komma när Torgils är död. Det var inte mycket tid jag fick ha med honom.

Hon vände honom ryggen och gick.

- Men lilla Åsgärd, ropade Egil, jag tänker ta hand om dig och ta mitt ansvar för dig och ungen.

- Jag har klarat mig bra hittills utan dig, sa Åsgärd och slog igen dörren.

Berättelsen går vidare. Egil satte tryck på Åsgärds manliga släktingar tills hon gav med sig och gifte sig med honom. De åkte hem till Island, där nu Egil var arvingen och tog över gården när föräldrarna inte orkade längre. Så småningom hörde han att Åsgärds far var död och åkte till Norge för att kräva in arvet. Det skulle nog bli en spännande actionfilm av Egils liv. Men Åsgärd satt nu på Island och fick en unge varje år, medan Egil var ute och kämpade och slogs, diktade och söp. Torgils var borta och Egil hade självklart tagit över allt som var Torgils. Inte ens skatten som han fått åt fadern av den engelska kungen lämnade han över, för han ansåg att hans förlust var större än alla andras. Kärleken för Åsgärd var plötsligt inget tema längre. Nu hade han ju fått henne och hon kom ingenstans utan honom. Men det störde honom något att hon älskade sin son mera än honom, den son som var mest lik Egils mamma och därför mest lik hans bror Torgils. Egil kunde aldrig riktigt tycka om den sonen, fast han var arvingen. Mammas älskling, men inte pappas.