Den köpta norska kungatronen
I princip skulle en nordisk kung ha de starkaste kungliga anorna av alla kandidater för att bli vald av tinget, men det hjälpte om man kunde muta storbönderna.
Håkon Adalsteinfostre/den gode kom som 15-åring och fördrev sin halvbror kung Erik Blodyx. I sagan nämns ingenting om mutor, men det är inte omöjligt. I varje fall hade han kvalifikationerna (=bakgrunden) som krävdes för att bli vald som kung. Det kan man inte säkert säga om Olav Tryggvason och Olav Haraldsson.
Olav Tryggvason var son till småkungen Tryggve från Viken, men det ifrågasätts om hans rötter gick tillbaka till Harald Hårfagre som han påstod. Detsamma gäller naturligtvis för Olav Haraldsson, som var en sorts syssling med samma påstådda kungason i botten.
Olav Tryggvason kom seglande med bara några få skepp för att erövra Norge, men han hade blivit rik i England och kunde köpa sympatier. Allt som sägs om honom kan vara byggt på sanning, men det kan också vara nästan bara propaganda. Sagan om hur han förföljdes innan han knappt var född har stora likheter med Jesusbarnet-Herodes-berättelsen. Det är t o m möjligt att han var en bedragare, och att den verklige lille Olav dog som barn i Ryssland. Hans släkt eller andra grupperingar kan ha byggt upp myter om en person, som de tyckte var lämplig, för att bli av med Håkon Jarl. Redan på den tiden ifrågasattes han.
Olav Haraldsson och/eller hans omgivning var också bra på propaganda. Han hänvisade till auktoritet genom sin frände Olav Tryggvason, vars namn han bar. Om han nu gjorde det. Från början bör han ha hetat Gudröd som farfar, eller möjligen Harald efter pappa, eftersom han var född efter faderns död (även om hans mamma Åsta bör ha varit rätt så sur på sin döde man, eftersom han enligt sagan innebrändes av Sigrid Storråda när han friade till henne, trots att han var gift med Åsta). Den rimliga förklaringen är att Olav Tryggvason gav honom namnet när han stod fadder vid dopet. Dock kan detta vara påhittat. Vem vet? Men namnet gav Olav Haraldsson hög status. Överhuvudtaget kopierade han sin förebild så mycket det gick. Även han kom seglande till Norge från England i ett par skutor (handelsskepp) med kistorna fulla av engelskt guld och silver som han mutade bönderna och kanske Håkon Jarl den yngre med. Bara Sven Jarl bjöd motstånd. Regenten Sven hänvisade, lika litet som de andra ladejarlarna, inte till något kungligt blod, även om de förstås hade det, genom att kungadöttrar vid flera tillfällen gift sig med jarlar. På det sättet var Hålöygaätten inte förmäten. Sven försvann snabbt ur bilden.
Det kungliga blodet började spela mindre roll i Norden vid denna tid. Olav Haraldssons halvbror Harald Hårdråde som senare blev kung hade knappt några kungliga anor alls. Hans far, bonden Sigurd Sugga, kom visserligen från den gamla kungliga Ringerikesläkten, men sådana kungliga släkten fanns det mängder av i Norge.
Sven Tveskägg av Danmark var bara kunglig på sin fars sida. Efter honom kom sönerna Knut och Harald, som i alla fall hade en polsk furstedotter till mor, och så småningom Sven Estridsson från Sprakaläggssläkten. Svens blåa blod var ganska utspätt. Han var son till Sven Tveskäggs och Sigrid Storrådas dotter Estrid och Ulf Torgilsson som härstammade från Sigrids bror Ulf Tostesson. I alla fall hade Ulf haft en kunglig dansk mor, Astrid (föräldrar: Harald Blåtand och troligen Tova av Obodriterna). Man påstår ju att han härstammade från kungabarnen Styrbjörn och Tyra, men det kan inte stämma, för denne Torgils/Toste kan knappast ha blivit född före ca 980 (snällt räknat) och då skulle han ha varit högst 7 år när Harald Blåtand dog. Snarare var han ännu yngre. Det var ju den gamle kungen som gifte bort sin dotter Astrid med Torgils Sprakalägg och gav honom jarlsämbetet av Skåne. Sven Tveskägg skulle knappast ha uppvärderat honom på det viset, för Torgils (Ulfsson) var från början, precis som Styrbjörn, tänkt av Blåtand som konkurrenter till den oälskade och oäkte sonen Sven.
De svenska kungarna efter Anund Jakob gick samma väg. Det fanns ingen klart kunglig kandidat att välja, utan bara en hel hög intressenter ur den kungliga periferin. Tja, så var läget när vikingatiden började övergå i kristen medeltid.
