Svolder - ett syskongräl
Man ska inte stirra sig blind på sagorna. Slaget vid Svolder handlade inte om Sigrid Storrådas sårade stolthet. Det handlade inte om att Tyra Haraldsdotter hade tjatat på sin man Olav Tryggvason om att hämta hennes hemgift från Polen. Inte heller var Olav ett oskyldigt offer för ett fräckt överfall. Sanningen var en helt annan.
Tyra var Harald Blåtands äldsta dotter med den ädla Gunhild Olofsdotter. Haralds familj var sedan generationer mån om att vårda sina anor och sin kunglighet. När Harald råkade göra en unge med sin ärkefiendes piga blev han rasande på sig själv, på Palnertoke och på den stackars sonen. Sven Tveskägg hade bara kungliga anlag från ett håll. På sin mors sida var han ingenting. Därför gav han ingen av sina döttrar sin mors namn. Orsaken till att han blev kung, var att han var den ende sonen. Harald Blåtand hade annars bara tre döttrar. Han hade försökt akta sig för utomäktenskapliga förhållanden för att få kungliga barn, men en gång hade han blivit svag och Sven var resultatet. Palnertoke hade lyckats tvinga till sig mellandottern Gunhild till sin son Pallig. De två andra döttrarna skulle gifta sig med män som skulle kunna ses som tronarvingar. Men under tiden hade Sven vuxit sig stark.
Tyra giftes bort med den svenske kungasonen Styrbjörn. Innan han föll vid Fyrisvallarna fick de en son, Torgils/Torkel/Toste. Bara ett par år senare var Harald Blåtand död. Astrid, som var hans dotter med Tova, dotter av Mistivoj, obodriternas furste, gifte han i sista stund bort med en bredbent karl som hette Torgils, som fick jarlsämbetet i Skåne efter den fallne Toke. Jag ser Torgils Sprakalägg som son till Ulf Jarl, för Tyras son var för ung för att grunda en ny dynasti direkt efter slaget på Fyrisvallarna.
Olav Tryggvason var ute och härjade tillsammans med Sven Tveskägg under början av 990-talet. Först hade Erik Segersäll angripit Sven som hämnd för att han varit delaktig i slaget vid Fyrisvallarna, och när Sven försökte ta tillbaka Danmark vid Eriks död, jagade Olof Skötkonung bort honom igen. Men varken Erik eller Olof hade kunnat vinna ett kungaval vid ett danskt ting. De hade kungliga anor, men inga danska kungliga anor. Deras position i Danmark var alltså svag. Svens var starkare. Om nu Olof Skötkonung med sina kungliga svenska anor allierade sig med den halvkunglige, men danske Sven genom att gifta bort sin mamma Sigrid Storråda med ganska bra, men bara delvis kungliga norska anor med honom, så skulle det bli ett ganska övertygande team. Förutsatt att konkurrensen inte var för hård. Olav Tryggvason hade inte haft en chans om han inte hade haft den kungligt danska Tyra och hennes kungligt svensk-danske son Torgils Styrbjörnsson, som troligen kallades Toste. Olav var förhoppningsvis av kunglig norsk släkt (om han inte var en bedragare), men inte av dansk. Det enda sättet för honom att bli kung av Danmark var att gifta sig med änkan Tyra, adoptera hennes son Torgils och sätta in honom som tronföljare. Det skulle tinget kunna acceptera.
Matchen stod alltså mellan den blåblodiga Tyra som representant för sin närapå vuxne son Torgils med Olav som katalysator, moraliskt stöttad av Boleslaw av Polen och den mäktige men tveksamt kvalificerade Sven i allians med svenskarna, samt norsk opposition och, för all del, ett visst stöd från obodriterna.
Själva slaget utfäktades naturligtvis inte av Tyra, knappast inte heller av Torgils eller Boleslaw, utan av Olav mot Olof, Sven och jarlssönerna.
Vi vet hur det gick. Alliansen mellan danskar, svenskar och oppositionella norrmän vann över Olav Tryggvason. För Tyra var allt förlorat. Hon varken åt eller drack och dog strax efteråt. Hennes lille son Tryggve med Olav dog också. Men hennes store pojke, Toste, ledde den danska brandskattningen 1006 till England. För jag tror att det är han som nämns på den uppländska runstenen, där en Ulf berättar att han har brandskattat med Toste, Torkel (höge) och Knut (den store), eftersom han nu inte kan vara Torgils Sprakalägg. Föll Toste där? Ingen aning. Spåren försvinner i sanden.
