Ett jag vet som aldrig dör - Ragnhilds orättvisa eftermäle
Det finns många personer i berättelserna från vikingatiden som svartmålats av berättartekniska skäl. Ta Sigvalde t ex som i sagan om Jomsvikingarna alltid utpekas som en fegis jämfört med den hjältemodiga Vagn, som enligt min ringa mening inte ens kan ha varit aktiv vid den tiden.
De berömda drottningarna beskrivs mycket mera negativt än troligen förtjänat. Harald Blåtands syster Gunhild Kongamoder Gormsdotter, som var gift med Erik Blodyx, var med säkerhet en dominant dam på äldre dagar och med blod på sina händer, men det här historierna i Egils Saga som utspelar sig när hon knappt ens kan ha varit giftasvuxen och sålunda inte i landet, dem köper jag inte.
Ännu värre beskrivs hennes dotter Ragnhild. Gunhild och Erik hade en väldig massa söner och tydligen bara en dotter. Hon fick förstås namn efter Eriks kungliga moder. Ragnhilds stamträd var perfekt. Hon hade egentligen kunnat få vilken kungason som helst, om nu inte hennes stridbara familj hade sjabblat till det något så kopiöst. Det är en gåta varför hon inte blev bortgift i England med någon av alla Gunhilds avlägsna och förnäma släktingar. Hur som helst var det ju praktiskt att ha en giftasvuxen dotter när man bara hade fiender och ovänner överallt - utom på Orkneyöarna. Så då fick Ragnhild gifta sig med en av jarlssönerna där. Åren gick. Till skillnad mot sin fruktbara mor, verkar hon ha fått vänta ett bra tag innan hon äntligen fick en efterlängtad son med sin make. Vid denna tid tog Håkon Jarl makten i Norge och till sist var det nog bara en enda bror kvar av Ragnhilds en gång så stora syskonskara och han uppehöll sig visst i England. Och även drottning Gunhild dog av en eller annan anledning i den vevan.
Ragnhild Eriksdotter, kungadottern med den fantastiska bakgrunden, hade ingen klan kvar. Hon var helt utlämnad till den familj hon var ingift i. Det enda hon ägde var ett fint stamträd. Och i denna situation, med en efterlängtad son i armarna, sägs hon ha börjat med den stora utrotningen av svärisarna. Må det?
Först ska hon ha velat bli av med sin mångårige make, Arnfinn Jarl. Sagan uppger ingen särskild orsak till denna önskan. Arnfinns bror Håvard utförde detta mord och gifte sig med änkan och blev styvfar till den lille Håvard (Ragnhilds och Arnfinns son hette alltså likadant som denne man). Och det ska ha skett på Ragnhilds önskemål, inte alls för att han själv ville bli jarl. Därefter ska Ragnhild ha anstiftat sin makes systerson Einar Smörgås, som gissningsvis inte var något större ljus, att döda svågern Håvard för att hon skulle kunna gifta sig med Einar. När Håvard var död, vägrade hon dock att gifta sig med Einar och ska ha gett en annan systerson som också hette Einar, fast Einar med den hårda käften, i uppdrag att ta livet av den första Einar, mot löftet att hon skulle gifta sig med den andra Einar. Hänger ni med? Men i själva verket ville hon också bli av med Einar nummer två. Ragnhild ska ha tillkallat en annan bror till Arnfinn, Ljot och gift sig med honom istället. Vid tillfälle dödade Ljot sedan Einar hård i käften. Och så var Ragnhild och Ljot gifta ett tag, tills ytterligare en bror vid namn Skule utmanade Ljot. Båda föll i kampen och då hade kanske möjligen den unge Håvard Arnfinnsson, Ragnhilds son, kunnat bli jarl. Men nu kom en bror till ångande från utlandet. Det var Lodver, som troligen var uppväxt hos släkten i Normandie och egentligen hette Louis, vilket ingen kunde uttala, som kom för att blir jarl hemmavid. En maktkamp uppstod, och Lodver vann.
Efter detta hör man ingenting om Ragnhild. Troligen gick hon i sjön. Någonstans gick nog gränsen även för henne. Stackars Ragnhild med vikingatidens sämsta rykte. Hon var nog bara ett offer i maktspelet.
Rubriken syftar förstås på strofen i Havamal: Fä dör fränder dör... domen över den döde, som handlar om att omdömet över avlidna är oåterkalleligt.
