En kärlekshistoria
När man läser historiska romaner måste man försöka tänka sig romanfigurernas ålder. Jane Austens Mr. A., Miss B. och Lord C. ska man i många fall föreställa sig som gymnasieelever. I den här berättelsen från vikingatiden ur Egil Skallegrimsons saga är kärleksparet snarare i högstadieåldern. Det är ganska ovanligt med ömsesidiga kärlekshistorier i sagorna från den här tiden. I varje fall brukar de inte vara så detaljerade. Toras och Björns kärlek hade nämligen följder för framtida generationer.
Tora Roaldsdotter var lillasyster till Tore och fostersyster till kung Erik Blodyx. Dessa var i o f s äldre än hon, och när historien börjar var Tora kanske fjorton år gammal och hennes bror hennes förmyndare, eftersom föräldrarna var döda. Tore Roaldsson hade tagit över ämbetet som herse efter sin far. Han var en sorts förvaltare av lågadel. På en fest på Fjärdafylke träffade Tora Björn. Fjärdafylke hade tidigare ägts av Egil Skallegrimsons familj, som lämnat landet p g a Harald Hårfagres hårda regim. Björn Brynjolfsson var där med sin far, en rik köpman, men av betydligt lägre status än Tore. Björn kanske var något äldre än Tora, ca sexton, sjutton år. Medan Tora var giftasvuxen, så kunde Björn inte förvänta sig att kunna gifta sig innan han hade uträttat något och visat att han var någon att ta på allvar. Men Tora och Björn förälskade sig i varandra.
Tore Herse hade som fosterbror till kung Erik högtflygande planer för sin syster. Tänk om han hittade en jarlsson som ville gifta sig med henne?! Det skulle ju vara något. När nu köpmanssonen Björn kom och friade, sade han blankt nej. Tora gick och surade hela sommaren för att hon inte fick träffa Björn. Björn å sin sida smidde planer. Till hösttinget åkte alla fria män, i varje fall gårdsägarna och i många fall hela familjerna, för det brukade vara marknad vid tinget. Tore, som inte ville riskera att lillsyrran misskötte sig, tog inte med henne dit. Björn stannade också hemma. Och när de vuxna männen var bortresta tog Björn lillbåten och seglade iväg med sina kompisar till Tores gård, fick syn på Tora och övertalade henne att följa med.
Det unga paret hade tänkt sig att det bara var att gifta sig. Vem skulle hindra dem? Men när de kom hem till Björns föräldrar blev dessa förskräckta. Hur kunde Björn våga röva bort Tore Herses syster? Brynjolf åkte direkt över till Tore och bad tusen gånger om ursäkt. Han försäkrade Tore om att de skulle hålla Tora under övervakning så hon inte kunde träffa Björn ensam, men hur skulle de göra nu? Tore och hans fru verkade vara rätt trötta på den trotsiga tonåringen, så Tore sa:
- Det är lugnt, Brynjolf. Om du lovar att hålla ungarna åtskilda och helst också ser till att Tora lär sig veta hut, så kan jag tänka mig att glömma allt om Björn vid tillfälle lämnar tillbaka Tora och ber om förlåtelse på sina bara knän.
Men Björn hade inte en tanke på att lämna tillbaka Tora och be om förlåtelse. Snart kom vintern. På vikingatiden var vintern en period av hemmasittande och vila. Det var inte så konstigt om Tora inte blev tillbakalämnad när fjordarna frös till och resorna blev oangenäma. Stämningen hemma hos Brynjolf kunde dock ha varit bättre. I frustugan (där kvinnorna jobbade nästan industriellt för Brynjolfs textilexport) satt en trulig tonåring och vävde under sträng uppsikt. I salen försökte Brynjolf och Björn gå varandra ur vägen. Och så kom den efterlängtade våren.
- Hör du farsan, sa Björn, ge mig ett drakskepp så jag kan ge mig av och plundra i England.
- Det var det värsta jag har hört, sa Brynjolf, som du har uppfört dig! Men okej, du kan få bli kapten på knarren som jag ska skicka med varor till Dublin nästa vecka. Om du sköter det jobbet ordentligt, inklusive försäljningen, så ska jag överväga ett drakskepp till nästa år. Men först kan du väl lämna över Tora hemma hos Tore.
- Inte nu i alla fall, sa Björn, kanske när jag kommer hem från Dublin.
Och så seglade Björn iväg. Tora var fortfarande instängd i frustugan.
Brynjolf var så lättad när han såg skeppet svänga runt ön. Han bestämde sig för att han hade förtjänat en ridtur och gav sig av. Men Björn hade inte en tanke på att ge upp Tora. Han ankrade utom synhåll och rodde in till land med några av sina krigare. Kusten var klar. Det var bara att gå in i frustugan, vifta med sitt svärd och hämta Tora och hennes packning. En piga började skrika.
- Och du är tyst, sade Björns mamma till henne. Vill du att husbonden ska höra dig och komma tillbaka och börja slåss med sin egen son? Nej, det är Tora inte värd.
Så följde Tora med Björn västerut. Men de hade inte kommit långt innan de råkade in i en fruktansvärd storm, som slet i seglet och skadade skrovet. Med knapp nöd tog de sig in i en vik. De hade hamnat vid Mosöborg i Hjaltland, som Shetlandsöarna kallades då. Här gifte sig Tora och Björn och tillbringade hela sommaren med att laga skeppet och lägga upp förråd. Troligen sålde de varorna med hjälp av någon fiskare till betydligt lägre pris än de hade fått i Dublin. Det var en romantisk sommar, även om de förstås hade alla sina roddare och krigare i sällskap. Också vintern tillbringade de där, men när våren kom fick de veta av jarlen från Orkney som även styrde över Hjaltland att de var bannlysta i Norge och därför inte längre välkomna hos honom heller.
- Okej, sa Björn, då åker vi till Island, det är ett land för förföljda norrmän.
Tora ville också komma någonstans där det fanns kvinnor som kunde hjälpa henne när det blev dags att föda.
De ankrade i en vik utanför Island och rodde i land.
- Vad är det här för en gård? frågade Björn en herde.
- Det är Borgs gård, sa denne. Här är Skallegrim husbonde.
Skallegrim blev överlycklig att få träffa landsmän och få nyheter hemifrån.
- Jag känner ju din pappa, sa han till Björn. Och jag är barndomsvän med din bror, Tora!
Tora och Björn blev mycket välkomna hos den gamle bärsärken och hans familj.
Men en vacker dag kom ett nytt skepp från Norge. Björn och Tora blev mycket oroliga. De hade ju inte berättat för Skallegrim att de var efterlysta och fredlösa. Mycket riktigt blev han väldigt arg. Torolf, hans äldste son, lugnade honom.
- Pappa, det här fixar jag, sa han. Tänk på hur unga de är. De har inte riktigt folkvett än. När deras barn föds, så kan jag följa med dem hem och tala med deras föräldrar.
Skallegrim som blivit fredligare på gamla dagar, lyssnade på sin son och gick med på förslaget.
Och så kom tiden för Tora att föda. Bera, Skallegrims fru, hjälpte till vid förlossningen.
- Det blev en flicka, ropade hon.
- Då ska hon heta Åsgärd efter min mamma, sa Tora överlyckligt.
Men på natten fick hon feber. Tora dog några dagar senare. Björn var översiggiven.
- Nej, hör du, sa Torolf till Björn, det här duger inte. Du är faktiskt skyldig Tore Herse att berätta för honom att Tora har dött och att ni har ett barn tillsammans. Be honom om förlåtelse så måste han ge dig hemgiften. Jag följer med dig. Först åker vi till dina föräldrar, så du har dem bakom dig, och sedan åker vi allihop till Tore. Det blir nog bra ska du se.
- Men Åsgärd stannar här, sa Bera och vaggade flickan i sina armar.
Här kunde berättelsen ha slutat. Alla förlät varandra. Tore lyckades t o m upphäva Björns fredlöshet hos kungen. Men kung Erik var ändå mycket reserverad till Björn.
Åratal senare, när Åsgärd var gift, dog Björn, och nu kunde man se att saken inte blev utagerad, fastän släkterna hade varit försonade. Tonåringarnas kärlekssommar utmynnade efter bådas död i långa domstolsförhandlingar och blodiga fejder. Detaljerna går att läsa i Egil Skallegrimssons saga.
