Den danska återföreningen
Ett par generationer tidigare hade en dansk kung delat upp landet mellan sina två söner i en väst- och en östdel. I mitten på 930-talet invaderade grannen i söder Hedeby och förödmjukade kung Gnupa (Västdanmark) genom att tvångsdöpa honom. Frankerna/saxarna/tyskarna var inte ute efter ett verkligt maktövertagande, men de ville ha kristna grannar. Det var dock inte i första hand Gnupas dop som var förödmjukelsen, utan på vilket sätt det hade skett. Gnupa var inte längre acceptabel.
Det här baserar sig till största delen på Peter Lawaetz teorier:
Nu tänkte danskarna ut en mycket raffinerad plan för att återförena och därigenom stärka Danmark under en ny kung som inte minst skulle hålla grannarna i söder lugna. De sökta kvalifikationerna var kungliga danska anor/acceptans från båda delarna av landet, samt att han skulle vara döpt, men en mycket diskret kristen. Valet föll på Gorm. Han skulle ta över efter Gnupa.
Gorm var son till en tidigare kung av York och kusin till Gnupa. Sedan Gnupas engelska tid hade i princip alla danska vikingar i England döpts, så den saken var biff. Förutom sina egna fantastiska anor hade Gorm gift sig med Tyra från den kungliga släkten i Östdanmark (Skåne och Själland). Deras äldste son Knut uppfostrades hos den östdanska släkten, vilket innebar att han sågs som en av dem. Den nuvarande kungen och kronprinsen/medregenten skulle inte avsättas för Gorms skull. Det här var en långsiktig plan.
Danmark skulle inte slås ihop förrän en av de nuvarande regenterna dog. Det skulle väl inte dröja så länge, hade säkert planerarna tänkt, men där hade de fel, för de båda kungarna var väldigt sega. 958 hände det som inte fick ske. Den som allt hängde på, kronprins Knut, föll vid försöket att återinta York, och slarvern och lillebrodern Harald blev kronprins. Gorm och Tyra var helt knäckta. Tyra dog snart och efter ett par år följde Gorm henne i graven.
I östra Danmark levde fortfarande kungen. Han hade i princip kunnat abdikera för att göra vägen fri för den gemensamme kungen enligt avtal, men det skulle ha varit vanärande, så han tog hellre livet av sig. Nu infördes jarlsämbetet i Danmark, för att ge hans två söner tillräcklig status, efter att de hade gått miste om kungadömet. Den yngre blev jarl av Skåne och den äldre av Själland. För att visa att den äldre var en väldigt framstående jarl, nästan en kung, fick han speciella och lyxiga kläder, bl a en toppig hatt med guld på. Därför, och p g a att det skulle vara möjligt att skilja honom från Harald Blåtand och dennes brorson Guld-Harald, kallades han Strut-Harald. Kungen utnämnde också de mäktiga härskarna på Bornholm och Fyn till jarlar. Han blev så illa tvungen till det, fastän de inte var släkt med honom och därmed inte pålitliga.
Det gick ganska bra, förutom att Harald Blåtand inte lyckades få någon son inom äktenskapet, men tyvärr råkade göra en sömmerska på Fyn med barn. Söm-Åsa blev mor till hans enda son (förutom möjligen en son som dog ung), Sven Tveskägg. Här började tråkigheterna. Harald ville inte acceptera Sven som tronarvinge. Han ville istället försöka få en svärson som efterträdare, men det ville förstås inte Sven.
974 var början till slutet för Harald Blåtand. Grannarna i söder hade varit rätt så tålmodiga med hans ganska oentusiastiska sätt att kristna Danmark, men när han gjorde ett utfall för att ta tillbaka Hedeby och tidigare danskt land söder om gränsen när kejsar Otto I dog, så slog Otto II tillbaka med kraft. Han satte enormt stort tryck på Harald att sätta igång med döpandet på allvar. Missnöjet i landet spred sig och från slutet av 970-talet leddes oppositionen av sonen Sven. Man kan nog säga att Danmark var splittrat igen. Harald byggde borgar överallt. Nu kom Styrbjörn in i bilden. Styrbjörn hade förlorat maktkampen i Sverige mot den regerande kungen Erik (Segersäll) som var gift med Sigrid Storråda. Den anonyme historikern Magnus Minnesköld (i Lars Ulwencreutz bok Från Oden till Vasa) har räknat ut att Styrbjörns mor var Gyda, Sigrids äldre syster, som var gift med kung Olof Björnsson, som troligen förgiftades av Erik. Harald Blåtand hade räknat ut att det skulle vara en bra idé att gifta bort dottern Tyra med Styrbjörn. Först och främst skulle Styrbjörn bli underkung över Sverige när Erik var borta och sedan skulle han kunna ärva den danska tronen.
Men trots detta finns det tecken på att Sven stödde Styrbjörn, i alla fall moraliskt, vid slaget på Fyrisvallarna, för efteråt gav Erik Segersäll honom en delskuld och angrep Danmark. Sven gav också sin äldsta dotter namnet Gyda, som inte fanns i familjen, helt emot namngivningsreglerna. Vad hade hänt?
Jag tror att Styrbjörns mamma Gyda gifte sig med Harald Blåtand och lyckades få ihop en kompromiss mellan honom och Sven. Hon kan ha övertygat Harald om att det visserligen skulle vara bra för alla om hennes son Styrbjörn blev kung över Sverige, men att danskarna inte skulle acceptera honom som kung över Danmark, alternativt att det bara förde till splittring att ta ifrån en tronarvinge det han hade rätt till. Se bara på hur det gick i Sverige, när Erik gjorde sig av med Olof och därefter Styrbjörn! Sven visade sin tacksamhet mot Gyda genom att uppkalla sin dotter efter henne. Efter detta och en tid efter slaget på Fyrisvallarna tycks Sven och Harald ha haft ett vapenstillestånd.
Det hade kunnat gå bra, om inte Harald hade börjat bli en typiskt envis gammal gubbe. Han ville ha sin fina (men enormt tunga) sten i Jellinge flyttad en bit och krävde av sina krigare att de skulle göra grovjobbet. De vägrade. Att släpa stenar ingick inte i deras jobb. Missnöjet bubblade upp igen. En kort tid senare uppstod en väpnad konflikt och Harald föll.
Nu var Sven Tveskägg kung för ett par år. I hemlighet samlade Erik Segersäll ihop krigare för att hämnas Fyris och angrep. Han höll Danmark ett par år fram till sin död och därefter kunde även sonen Olof Skötkonung jaga bort Sven, när han kom tillbaka. Samtidigt hade Olav Tryggvason tagit makten i Norge. Genom att gifta sig med Tyra och adoptera hennes och Styrbjörns son skulle han ha anspråk på Danmark. Olof Skötkonung hade i princip ingen lagstadgad rätt till Danmark. Sven var visserligen son till Harald Blåtand, men han hade inte så kungligt påbrå som sin halvsyster Tyra. Kampen om Danmark blossade upp.
Det var Gydas syster Sigrid Storråda som hade nyckeln till lösningen. Genom att gifta sig med Sven (som blev tvungen att förskjuta sin tidigare hustru) kunde hon ge makten tillbaka till honom utan att Olof förlorade ansiktet. Danmark och Sverige bildade en allians, där Sigrid var hörnstenen. Men som sagt, om Tyra, Olav och Tyras son Toste vann maktkampen, skulle de vara ännu mera acceptabla än Sigrid, Sven och Olof, så det gällde att knäcka motståndarna innan de angrep. Slaget vid Svolder avgjorde Danmarks öde. Landet var återigen enat och stabiliserat. Sven Tveskägg var Danmarks oomstridde kung.
